Så har det hänt igen. Det så kallade sjukpenningtalet har sänkts ytterligare den senaste månaden.
Sedan början av året har allt färre beviljats sjukpenning, och nu börjar också sjukfallens längd att minska. På Försäkringskassans hemsida framhålls att även om sjukfrånvaron är på en låg nivå just nu kan den hamna på en väsentligt högre nivå om några år. Därför har det tagits ett ”krafttag” när det gäller sjukfrånvaron, eftersom den ”ökar risken för att människor fastnar i långa sjukskrivningar och i slutändan permanent ställs utanför arbetsmarknaden”.
Att en prövning av arbetsförmågan med automatik leder till avslag tycks således vara underförstått.
Liknande argumentation har framförts av socialminister Annika Strandhäll. Hon anser att de sänkta sjuktalen beror på att Försäkringskassan tillämpar reglerna som de är avsedda att tillämpas, och framhåller att det numera görs prövningar av arbetsförmågan i nästan 90 procent av alla sjukfall. Det kan jämföras med år 2014 då arbetsförmågan prövades i endast cirka 50 procent av fallen. Att en prövning av arbetsförmågan med automatik leder till avslag tycks således vara underförstått och ministern verkar uppenbarligen vara nöjd över den pågående utvecklingen inom sjukförsäkringen.
Andra menar emellertid att det i första hand är regeringens politiska målsättning om nio dagar per försäkrad och år som är den huvudsakliga orsaken bakom det sänkta sjukpenningtalet. Och visst finns det ett tydligt orsakssamband mellan Försäkringskassans skärpta tillämpning och målet om att sänka sjukpenningtalet. Försäkringskassan uppvisar sedan flera år tillbaka både lyhördhet för och följsamhet till politiska mål – eller påtryckningar – att uppnå vissa resultat i sin handläggning. Den nuvarande målsättningen finns uttalad i regleringsbrev och särskilda regeringsuppdrag till Försäkringskassan, och jag vill därför påstå att den blivit mer eller mindre styrande för kassans tillämpning av försäkringen.
Undergrävs myndighetens självbestämmande riskeras medborgarnas tilltro till försäkringen.
Med en dåres envishet, eller möjligen en forskares hängivenhet, ifrågasätter jag rättssäkerheten i den svenska sjukförsäkringen. Rättssäkerhet förutsätter att Försäkringskassan tillämpar försäkringen baserat på dess rättsliga reglering – på lika sätt i lika fall – och inte utifrån politiska (eller ekonomiska) målsättningar och påtryckningar.
Undergrävs myndighetens självbestämmande och möjlighet att fatta juridiskt grundande beslut, riskeras dessutom medborgarnas tilltro till försäkringen. När socialministern vägrade att möta Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i en debatt under en nyhetssändning förra veckan gjordes det med hänvisning till att det var viktigare att svara på den oro som folk känner än att debattera. En oro som dock torde handla om rädslan att förlora rätten till ersättning när man saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom och inte på stigande sjukpenningtal.