Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Två förslag för en mänskligare sjukförsäkring Professor Ruth Mannelqvist har förslag för en sjukförsäkring som sätter människan i centrum. Foto: Johan NIlsson/TT

Krönika Två förslag för en mänskligare sjukförsäkring

Krönika Sjukförsäkringens problem är inte som socialminister Annika Strandhäll påstår att besluten är svåra att förstå. Problemet är en reglering som framtvingar hypotetiska bedömningar som saknar verklighetsförankring. Men det går att förändra, skriver professor Ruth Mannelqvist.
31 Jan 2018

Förra veckan lanserade socialminister Annika Strandhäll ett nytt åtgärdsprogram för ”en trygg sjukförsäkring med människan i centrum”. Som sjukförsäkringsforskare är jag glad över att regeringen nu uppmärksammar sjukförsäkringen, och jag delar uppfattningen att försäkringens syfte är att skapa ekonomisk trygghet och motverka utsatthet. Genom solidaritet och omfördelning ska den bidra till en rättvisare fördelning av ekonomiska resurser mellan friska och sjuka. Men härefter tycks våra uppfattningar gå isär.

I samband med ett tidigare åtgärdsprogram år 2015 – med uttalat syfte att minska nyttjandet av sjukförsäkringen och skapa ”en långsiktigt stabil och låg sjukfrånvaro” – infördes en målsättning om att sjukpenningtalet ska uppgå till högst 9 dagar innan år 2021. Målsättningen har därefter blivit styrande för Försäkringskassans tillämpning av försäkringen, och allt fler människor nekas nu sjukpenning. Men politiska målsättningar får inte vara bestämmande i enskilda fall utan bedömningen av arbetsförmågans nedsättning på grund av sjukdom ska utgå från lag, oavsett hur gärna politikerna vill begränsa nyttjandet. Allt annat strider mot grundläggande principer om demokrati och legalitet. Men trots det ska den fastlagda målsättningen även fortsättningsvis vara vägledande för Försäkringskassan enligt regeringen.

Har verkligen den enskilde någon egentlig möjlighet att påvisa vilka arbeten som är vanliga på arbetsmarknaden och vilka prestationskrav dessa innehåller?

Strandhäll vill även tillsätta en utredning om begreppet normalt förekommande arbete. Enligt lagen ska nämligen den enskildes nedsatta arbetsförmåga inte längre jämföras mot det befintliga arbetet efter 180 nyttjade sjukpenningdagar, utan prövas mot arbeten på arbetsmarknaden. Ministern menar att det är svårt för den enskilde, den sjukskrivande läkaren och omgivningen att förstå vad som då ”förväntas av den sjukskrivne” och vilka regler och undantag som finns. ”Sammantaget riskerar dessa omständigheter att leda till att Försäkringskassans beslut blir svåra att förstå för den enskilde.” Men är det verkligen detta som är problemet?

För att betraktas som ett normalt förekommande arbete ska det i korthet röra sig om ett vanligt arbete på arbetsmarknaden där den enskildes arbetsförmåga kan tas tillvara mer eller mindre i sin helhet, utan särskilda anpassningar av arbetet. Eftersom olika arbeten har skilda prestationskrav, måste den som begär ersättning visa att hans eller hennes arbetsförmåga sätts ned i relation till de prestationskrav som finns i arbeten på arbetsmarknaden. Här uppstår det första problemet som jag ser det. Har verkligen den enskilde – som kan betraktas som den svagare parten i förhållande till Försäkringskassan – någon egentlig möjlighet att påvisa vilka arbeten som är vanliga på arbetsmarknaden och vilka prestationskrav dessa innehåller?

Istället för att analysera juridiska begrepp borde regeringen överväga att slopa de fast tidsgränserna och låta Försäkringskassan i högre utsträckning påvisa vilka arbeten den enskilde faktiskt kan utföra – genom arbetsprövning – innan sjukpenning nekas eller dras in.

Men inte heller Försäkringskassan anger vilka konkreta prestationskrav som finns i vanliga arbeten på arbetsmarknaden. Tvärtom hänvisas ofta till fysiskt lätta och omväxlande arbeten utan stress, och med möjlighet att ta paus. Det är alltså hypotetiska arbeten som knappast återspeglar de prestationskrav som finns på den svenska arbetsmarknaden i dag. Här återfinns det andra stora problemet. Kan arbetsförmågan verkligen bedömas gentemot arbeten som i värsta fall inte ens finns?

Problemen ligger nog inte i bristande förståelse från enskildas eller läkares sida, utan på en reglering som framtvingar hypotetiska bedömningar som saknar verklighetsförankring. Istället för att analysera juridiska begrepp borde regeringen överväga att slopa de fast tidsgränserna, så större utrymme för individuella hänsyn kan tas, och låta Försäkringskassan i högre utsträckning påvisa vilka arbeten den enskilde faktiskt kan utföra – genom arbetsprövning – innan sjukpenning nekas eller dras in. Det hade varit en åtgärdsplan som sätter människan i centrum.

31 Jan 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.