Som Expo och Expressen visat släpper Sverigedemokraternas politiker ifrån sig ett häpnadsväckande uttalande i veckan i genomsnitt. Det är dödshot mot journalister, uppmaningar till mordbrand och till terrordåd. Större delen av svenska folket är inte förvånat. Det kommer alltid finnas personer som vill hitta syndabockar för samhällets problem. Just i vår tid heter de Sverigedemokrater.
Att däremot en journalist tvingas anlita livvakt efter de massiva hot som följer efter en tweet av en moderat riksdagsledamot, det är något nytt. Jag talar om kollegan inom fackpressen Helle Klein på Dagens arbete, som efter en tweet av Hanif Bali överöses av antisemitiska mail. Hotbilden är så allvarlig att hon i dag har livvakt. Hanif Bali gör inget för att bemöta de grova påhopp som han själv har kunskap om genom sitt twitterkonto. Att en partiledare som säger sig vilja ha ett ”vuxet samtal” inte vågar fördöma detta är skrattretande och tyder på att Hanif Balis tankesätt nått långt in i det moderata partiet. Men det börjar förstås inte där, utan till exempel med ett konsekvent sammankopplande av kriminalitet med invandring och förorter som partiet stått för.
Moderaternas agerande är häpnadsväckande fegt. Men de är inte ensamma om att ha anammat Sverigedemokraternas retorik. När justitieminister Morgan Johansson ställde busskort för unga mot kostnader för asylmottagande, var vi många som hajade till. Har inte ett socialdemokratiskt parti råd att finansiera kollektivtrafik utan att skära i flyktingmottagande? Men det började naturligtvis långt innan med talet om ”systemkollaps” som det kallades när människor fick sova ute en natt och kommunernas socialsekreterare var slutkörda. Och fortsatte med reklambilder för hur ”den svenska modellen” försvarades av polis och passkontrollanter på tåg med förmodade flyktingar.
Ledarsidor må svaja. SvD:s Per Gudmundssons utfall om ”nationens undergång” och Dagens industris mångåriga legitimerande av Sverigedemokraterna som ett rumsrent parti är sorgliga. Att Kristdemokraternas ungdomsförbunds syn på minoriteter är svårskiljbart från Sverigedemokraternas är trist. Men i mina ögon inte i paritet med de inflytande som våra två största partier i Sverige har.
Det finns en inbyggd svajighet för opinionen särskilt i de stora partierna som ofta har makten ute i kommunerna. Om människor börjar uppleva invandring som ett problem gäller det att anpassa sig eller förlora röster till invandringskritikerna. Men denna spontana rädsla för folkopinionen motsägs av det faktum att ledarskap spelar roll.
Se på de högerextrema om vi blickar ut i Europa. Viktor Orbán, Jarosław Kaczyński och Matteo Salvini idag formar en axel för att sabotera EU:s migrationspolitik. Donald Trump hejar på Brexit och ett försvagat EU. Detta är otroligt inspirerande för hela extremhögerrörelsen. Men står Stefan Löfven och Ulf Kristersson vid Emmanuel Macrons sida för en humanistisk demokratisk samarbetslinje, eller har de abdikerat?
”The centre cannot hold” är en idag flitigt citerad strof av Yeats. Jag vet inte om det stämmer. Ingen har tvingat moderater och socialdemokrater att följa SD i spåren. Det var en linje de valde själva, sannolikt av rädsla. Kanske för att de saknade eller inte orkade stå upp för idéer som kunde möta samhällsproblemen och skapa hopp om en bättre framtid. Mittpunkterna i svensk politik hade mycket väl kunnat hålla emot. De hade kunnat tydligt stå upp för att invandrare som kommer till Sverige är en tillgång både moraliskt och ekonomiskt. Jag är övertygad om att de ensamma kunde ha stoppat SD. Men de gjorde det inte. Nu kan de vara på väg att göra sig irrelevanta. Det hade inte behövt vara så.