De förment liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet har målat upp Vänsterpartiet som ett lika extremt parti som Sverigedemokraterna. I Vänsterpartiets fall handlar det om dess hot mot den heliga äganderätten. Men äganderätten kan inte vara heligare än samhällskontraktet och demokratin för ett samhälle som utvecklas.
Man kan ha olika syn på graden av extremism hos båda nämnda dessa partier. I fallet SD så är väl lackmustest hur partiet förhåller sig till övriga högerpopulistiska partier i Europa. Försvarar de Orbans Fidesz, Jaroslaw Kaczyńskis parti Lag och Rättvisa, eller Putins regim, så visar testet brunsvart och de ska behandlas därefter.
Pratar man med en borgerlig politiker om Vänsterpartiet och hävdar att detta parti i en hel del sakfrågor har en upplyst och rationell agenda, rentav socialliberal, som att det är helt rimligt att begränsa vinster i välfärdsföretagen. Vinstmaximeringsintresset i skola och en del vård- och omsorgsföretag kan vara och har visat sig vara direkt skadliga i många fall.
”Vinstdriven utbildning är ett verkligt katastrofområde”, konstaterar Krugman.
Reflexmässigt brukar samma politiker då till sitt försvar lyfta fram Vänsterpartiets partiprogram, som stipulerar att: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. Enligt dessa så handlar Vänsterpartiets iver att begränsa vinsterna i välfärden egentligen om att de vill avskaffa egendomsrätten, Mao, Stalin och så vidare.
Det är svårt och nästan omöjligt för en utomstående att försvara Vänsterpartiets partiprogram. Det ser ut att vara lika svårt för Jonas Sjöstedt, som gör sitt bästa för att ducka sådana diskussioner. Och ska man vara seriös så befinner sig hotet om egendomsrättens avskaffande på all-time low.
Men äganderätten kan inte heller vara helig i en demokrati. Det finns en rad områden där den privata äganderätten står i konflikt med det allmännas bästa. Och ska vi gå rakt på sak så utgörs flesta av dessa områden av sådana verksamheter som har bedrivits inom den gemensamma sektorn, men som i vårt nyliberala tidevarv har utsatts för privatiseringar och ”konkurrensutsättning”. I många fall ledde dessa till ”unintended consequences” för att prata med den liberala tänkaren Karl Popper. Och att kunna korrigera för tidigare misstag är enligt min mening en bärande pelare för en liberal.
För att få lite mer substans i diskussionen och en blick utifrån på den svenska politiska ankdammen så kan vi släppa in Nobelpristagaren Paul Krugman, som just definierar sig själv som liberal. I en krönika strax före jul så skrev han en krönika ”The case for a mixed economy”.
Krugman konstaterar att för de flesta verksamheter är det decentraliserade system som bygger på prisincitament och egenintresset, det vill säga en marknadsekonomi med privat äganderätt, helt överlägset alla alternativ som funnits. Och någon ny framtida magisk Gosplan, sovjetisk planmyndighet, har heller inte synts till.
Men det finns enligt Krugman områden där staten har visat sig vara överlägset den privata marknaden. Socialförsäkringssystemen är ett sådant, liksom hör och häpna sjukvård och utbildning. I det senare fallet konstaterar Krugman ”Vinstdriven utbildning är ett verkligt katastrofområde.”
Den fria konkurrensen har visat sig mest gå ut på att bygga oligopol och köpa TV-företag.
Krugman för också en diskussion om inte verksamheter som är naturliga monopol, typ elnät, vatten- och avloppsnät, vilka på engelska benämns som ”utilities”, sköts bättre eller lika bra av gemensamt ägda företag. Och från svensk horisont är det svårt att säga att elnätsföretag som Ellevio, Eon eller det vinstmaximerande statliga Vattenfall är bättre på att driva och utveckla sina elnät än de kommunala bolag som fortfarande finns kvar.
Och jag skulle dessutom lägga till vår digitala infrastruktur. I ekonomiska termer så ser det ut som och rör sig som ett naturligt monopol. Den fria konkurrensen har visat sig mest gå ut på att bygga oligopol (och köpa TV-företag!) och begränsa den tekniska utvecklingen, till mycket höga kostnader för kunderna och hela samhället. Den internationella diskussionen om huruvida kinesiska Huawei är en lämplig leverantör av 5G-nät har kanske lyft fram det starkaste argument för att denna infrastruktur bör vara i offentlig ägo, den nationella säkerheten. Att aktieägarna i Tele2, Telenor eller för den delen Telia skulle stå över denna är väl närmast att betrakta som befängt, även för den stockkonservative.