I vår kommer parterna i industrin sluta avtal som ger 2,3 procent i löneökningar. Det blir resultatet när Arbetsvärlden tittar bakåt och jämför med de senaste 7 avtalsrörelserna: Facket har i genomsnitt fått ut 77 procent av löneökningarna som de har de krävt. Resultatet har dock varierat, mellan 67 procent 2010 och 87 procent år 2007.
Det går att göra flera invändningar mot ett sådant resonemang. Resultatet i förhandlingarna påverkas av bland annat konjunkturen, och sammanhållning och organisatorisk styrka hos fack respektive arbetsgivare. Kanske man inte ska ta med ytterlighetsvärden i en beräkning. Efter avtalet 2007 gick ekonomin in i finanskrisen och kollapsade. Avtalet 2010 ingicks när 10 000-tals jobb försvunnit och industrin gick på sparlåga.
Bedömare menar att parterna upprepar sig mer
Samtidigt finns det bedömare som anser att parter i ett sådant här förhandlingssystem tenderar att bete sig alltmer lika från gång till gång. Om då de omgivande faktorerna som konjunktur samt styrka och förmåga hos fack och arbetsgivare är lika, då skulle man alltså i förväg kunna räkna ut förhandlingsresultatet.
Dessutom kan man tänka sig att det hela handlar om fackets förmåga att bedöma de här faktorerna när facket formulerar sina krav. Den förmågan kan tänkas vara ungefär lika bra vid de olika avtalsrörelserna. Och då får vår beräkning relevans.
Förhandlingsresultaten ligger nära fackens krav. Martin Wästfelt anser att det visar att Facken inom industrin ställer realistiska krav.
Martin Wästfelt, förhandlingschef, Unionen.
Foto: Karin Wesslén/TT .
Unionens förhandlingschef tar fasta på att förhandlingsresultaten ligger nära fackens krav. Martin Wästfelt anser att det visar att Facken inom industrin ställer realistiska krav.
– Det kanske viktigaste av allt är att vi har våra egna ekonomer som gör seriösa analyser, som vi kan använda för att ställa krav.
Han konstaterar också att arbetsgivarnas strävan och krav oftare ligger längre ifrån förhandlingsresultatet. Det är nog inte så konstigt, enligt honom, eftersom parterna har olika roller och arbetsgivarna kanske helst inte vill göra några förändringar alls.
Det visar också att arbetsgivarna inte är trovärdiga när de säger att våra krav är oansvariga.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä resonerar på ett liknande sätt. Han tycker sammanställningen visar att kraven är balanserade och trovärdiga.
– Det visar också att arbetsgivarna inte är trovärdiga när de säger att våra krav är oansvariga.
Veli-Pekka Säikkäläs slutsats är att facket tjänar på att inte ställa höga för lönekrav. Facit visar att det blir reallöneökningar och folk har arbete, enligt honom.
Jämfört med för tre år sedan pekar nu de flesta kurvor åt fel. Vi behöver en tydlig nedväxling av löneökningarna
Industriarbetsgivarnas VD Per Hidesten.
Foto: Håkan Flank
Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten koncentrerar sig i sin kommentar på den kommande avtalsrörelsen. Han anser att kraven borde vara betydligt lägre än inför förra avtalsrörelsen.
– Jämfört med för tre år sedan pekar nu de flesta kurvor åt fel. Vi behöver en tydlig nedväxling av löneökningarna för att klara vår framtida konkurrenskraft, säger Per Hidesten.
Svårare hitta rätt i nedgång
Mattias Dahl, vice VD på Svenskt Näringsliv.
Foto: Jessica Gow/TT.
Mattias Dahl är vice vd och ansvarig för arbetsgivarfrågor hos Svenskt Näringsliv. Han säger att Arbetsvärldens sammanställning är intressant, men ingen överraskning. Utifrån sammanställningen drar han tre slutsatser. Det är att parterna aldrig får vad de begär, att Industriavtalet är förhållandevis stabilt och att det är svårare att hamna på rätt nivå när det är ekonomisk nedgång.
– Vi vet inte hur stor nedgången blir. Det finns en uppenbar risk att nivåerna hamnar för högt och att för höga kostnader riskerar att slå ut jobb. Det oroar mig inför den kommande avtalsrörelsen, säger Mattias Dahl.
Fackets krav inför vårens avtalsrörelse skulle enligt honom därför sticka ut jämfört med tidigare. Hans bild är att lönekrav och pensionskraven innebär en kostnadsökning kring 4 procent.
Jag vore dum om jag sa något om vad löneökningarna blir i den kommande avtalsrörelsen. Det skulle uppfattas som att jag förhandlar via media
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Foto: Brian Predstrup
Däremot går det inte lägga fram några bestämda slutsatser för vårens avtalsrörelse utifrån Arbetsvärldens beräkningar. Åtminstone inte för en förhandlare. IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä säger:
– Jag vore dum om jag sa något om vad löneökningarna blir i den kommande avtalsrörelsen. Det skulle uppfattas som att jag förhandlar via media och nivån skulle arbetsgivarna använda som utgångspunkt för förhandlingarna.
Unionens Martin Wästfelt pekar på att det i varje avtalsrörelse finns särskilda svårigheter och utmaningar.
– Det finns alltid osäkra faktorer, så det går inte att räkna fram förhandlingsresultatet i förväg.
Det här beskriver diagrammen:
Parterna i industrin har skapat normen för kostnadsökningarna för hela arbetsmarknaden. Det är lönekraven för ettåriga avtal som Facken inom industrin har ställt som redovisas, och förhandlingsresultaten är de normerande avtalen i industrin. I alla avtalsrörelser har det funnits krav på en låglönesatsning uttryckt i kronor, men här återger vi bara de procentuella yrkandena.
Arbetsgivarna har som regel inte varit lika tydliga som facken när det gäller vilka löneökningar de kan tänka sig. Ofta har de i stället pratat om löneökningar som stärker eller tryggar konkurrenskraften, men år 2010 sa arbetsgivarna att det inte fanns utrymme för några centrala löneökningar. 2016 sa de att kostnadsökningarna måste ligga under 1 procent per år.
Vid några av de treåriga avtalen har den procentuella fördelningen över åren skilt sig åt mellan olika avtalsområden. Men den sammanlagda kostnadsökningen för treårsperioden har varit densamma på de olika avtalsområden.
Vid flera tillfällen har en del av kostnadsökningen var vikt för avtalspensionen, men kostnaden för detta har ingått i den normerande kostnadsökningen.
Ett diagram beskriver hur stor andel av sina krav facken fått ut. Facken har ställt krav på ettåriga avtal. Förhandlingsresultat för treåriga avtal har delats upp i lika stora ettåriga kostnadsökningar för att jämförelsen ska kunna göras.
- 2004 slöts ett treårigt avtal med en sammanlagd kostnadsökning på 7,3 procent.
- 2007 var ökning 10,2 procent under tre år.
- 2010 landade avtalet på 2,6 procent under 18 månader.
- 2011 hamnade den årliga ökningen på 2,6 procent.
- 2013 låg ökningarna på 6,8 procent under 36 månader.
- 2016 ingicks ett ettårigt avtal som gav 2,2 procent.
- 2017 resulterade det treåriga avtalet i en sammanlagd ökning på 6,5 procent.
Samordningar för det mesta
De mest stabila grupperingarna under de sju avtalsrörelserna har Facken inom industrin och arbetsgivarna i industrin varit. Svenskt Näringsliv har för det mesta haft en gemensam linje, med undantag för 2007 då Svensk Handel lämnade arbetsgivarnas sammanhållning och gjorde upp med facket före parterna i industrin.
LO har flera gånger haft svårt att hålla sams. 2011 ställde sig industrifacken utanför LO-samordningen för att man inte stödde de övriga förbundens kvinnopott. 2016 fanns ingen LO-samordning och de fem facken i 6F gick fram med ett lönekrav som var högre än industrifackens. 2016 drev för första gången Kommunal kravet på att undersköterskorna ska ha extra stora löneökningar.