Arbetsvärlden kunde i veckan berätta om det nya facket Samverkan som ser ut att kunna norpa avtalsrätten på ett företag i Borås från IF Metall. Fackets ordförande är både nära vän och SD-politisk parhäst med företagets vd.
Tidigare TCO-ordföranden Sture Nordh läste Arbetsvärldens ”ruttna nyhet” och förfärades.
– Vi måste lära oss själva av vår egen historia. Det här borde gå som en larmsignal genom hela fackförenings-Sverige, säger han.
I händelsen såg han omedelbara paralleller till situationen i fackföreningsrörelsens begynnelse i slutet av 1800-talet. Då såg många arbetsgivare facken som ett hot mot sin egna oinskränkta makt.
– Det här var associationen direkt. Det som gjordes för att förhindra etableringen av genuina fackföreningar var att sätta upp egna organisationer och sedan hävda att man redan lyssnade på sin personal och att facken inte behövdes.
”Måste lära oss av historien”
Vad han påmindes om var de arbetsgivarstyrda så kallade gula fackföreningarna som var ett inslag på svensk arbetsmarknad fram tills 1930-talet. Då kom Svenska arbetsgivarföreningen och LO överens om gemensamma regler och den svenska modellen formaliserades.
Lyckligtvis, säger han, var gula fack inte en företeelse under hans över fyra decennier inom fackföreningsrörelsen där han hunnit vara både ordförande för SKTF, dåvarande vision, och senast TCO.
– Det är väldigt lätt att bli historielösa, tro att bara för att situationen varit bra så länge finns inga risker idag eller i framtiden. Närmare bestämt risken att den fackliga tanken och kollektivavtalen utmanas, säger han.
Att den utmaningen är här och att den svenska arbetsmarknaden förändras ser han inte bara i de flera exempel på nya fackföreningar, varav flera Arbetsvärlden kunna rapportera om.
Ett annat exempel är Teslas förkastande av kollektivavtal, att fackföreningarna inte ens accepteras som part.
”Finns bara ett svar: organisera!”
När både villkor, som med gig-ekonomin, och antifackliga metoder från tidigare århundraden återvänder, måste facken också minnas hur kampen började.
Och det finns bara ett svar.
– Organisera, organisera, organisera. Klarar vi inte av organiseringen av enskilda medlemmar kommer vi få se fler och fler exempel där arbetsgivaren tar den kortaste vägen med personalföreningar som man säger kan ersätta facken.