Många trodde att frågan var död i och med att den parlamentariska ansvarskommittén förra året kom fram till att vården inte borde förstatligas. Men när Liberalerna under valrörelsen öppnade för ett förstatligande i utbyte mot att de andra Tidö-partierna gick med på att förstatliga skolan fick frågan nytt liv.
Socialutskottets ordförande Christian Carlsson (KD) är optimistisk.
– Sverigedemokraterna stöttar oss och Liberalerna är numera öppna för detta. Det är bara Moderaterna på vår sida av politiken som inte har öppnat för detta. Men då ska man veta att de tidigare har velat lägga ned de dåvarande landstingen, på den tiden de inte hade så många regionpolitiker.
Den återuppståndna visionen har väckt viss frustration. Inte bara hos partierna som avfärdat idén, utan även bland de stora fackliga organisationerna inom hälso- och sjukvården.
Ett par dagar efter att KD höll presskonferens utanför riksdagen för att presentera pamfletten ”21 anledningar till att lägga ned regionerna” lyfte Läkarförbundets ordförande Hanna Kataoka ett varningens finger i i Göteborgsposten om att vissa partier i valrörelsen försöker locka väljare genom ”lättköpta förslag”.
– Jag menar att frågan om förstatligande är rökridåer. Vi litar på det underlag som Vårdansvarskommittén tog fram. Inget talar för att det skulle bli mer jämlik eller mer effektiv vård med förstatligande. Det blir ju inte fler läkare och sjuksköterskor av ett förstatligande, säger hon.
300 000 personer byter arbetsgivare
Sveriges Läkarförbund
Hon tror att förändringen skulle kosta.
– Det är för små och osäkra vinster i förhållande till de enorma kostnader det skulle innebära att genomföra. Det skulle bli den största omorganisationen någonsin i Sverige. 300 000 personer skulle behöva byta arbetsgivare.
Vårdförbundets ordförande sedan i maj i år, Sophia Godau, är delvis inne på samma linje. Ingen vet vad ett förstatligande leder till.
– Ansvarskommittén kom fram till att det är väldigt oklart om det skulle bli bättre med statlig styrning. Vi håller med om det. Det vi vet är att om staten tar över så löser inte det automatiskt problemen. Vad patienter behöver är mer tid, mer vård och tillräcklig kompetens.
Men KD:s Christian Carlsson ger inte mycket för den parlamentariska kommitténs slutsatser.
– Kommittén bestod i och för sig av experter, tjänstemän och deltagare från professionerna, men slutsatserna är en politisk produkt av de politiker som satt med. Det är då inte så konstigt att de följde sina partiers tidigare ståndpunkter.
Kristdemokraterna menar att det måste bli ett stopp för att patienter fastnar i regionköer samtidigt som det finns ledig vårdkapacitet i andra regioner. Dessutom når inte statens pengar via statsbidrag fram. Socialutskottets ordförande hänvisar till att de statsbidrag som skulle bidra till genomförandet av ”En god och nära vård”, inte har gått dit de ska.
– Vi kan inte se skillnad. Trots att det avsatts 35 miljarder kronor enligt överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har det inte påverkat hur stor andel av regionernas budgetar som går till primärvården. Pengarna går till regionernas egna prioriteringar, och det visar att staten inte har tillräcklig förmåga att styra i dag.
Ersätta politiker med experter
Hur ska det konkret gå till att förstatliga vården?
– Vi tänker oss att regionerna läggs ned och ersätts av sex statliga utförarregioner. Dessa finns redan i dag som samverkansorgan i form av sjukvårdsregioner, och de blir en bra utgångspunkt. Man tar bort regionpolitikerna och ersätter dem med styrande från vårdprofessionerna. De skulle arbeta på uppdrag av staten men kunna ta hänsyn till regionala och lokala förhållanden.
Hur skulle vårdprofessionerna styra inom den nya organisation?
– Jag tänker att ledningarna kommer att bestå av styrelser i utförarregionerna, som då blir professionellt rekryterade. De ersätter de lokalpolitiker som i dag har en maktposition, och deras beskattningsrätt försvinner också.
En kritik är att omorganiseringen skulle ta lång tid och kosta väldigt mycket.
– Att själva förändringen i sig skulle bli ett problem är ett svagt argument. Titta bara på Norge och Danmark. I Norge förändrade man detta på ett par år. Vi skulle ju också utgå från den vård vi har i dag, och inte lägga ned befintlig vård.
”SKR bevakar sina egna uppdrag”
Bland andra SKR framhåller att det finns annat än organisationsformer som ligger bakom ojämlikheten i vården, till exempel en ojämn tillgång på personal samt skiftande demografi, sjuklighet och socioekonomi. Men det är inte ett bra argument mot förstatligande, anser KD-politikern.
– SKR bevakar sina egna uppdrag när det gäller frågan om statligt ansvar, men visst finns det ojämlikhet som inte är så lätt att komma åt och allt skulle inte automatiskt bli bättre med förstatligad vård. Men ett förstatligande skulle skapa bättre förutsättningar.
Riksdagsledamoten tar upp det uppmärksammade tarmcancerscreening-införandet som ett exempel på att dagens styrformer leder till ojämlikhet. Metoden leder till betydligt lägre dödlighet, men om patienterna fick denna vård berodde länge på var de bodde.
– Det skiljde mer än tio år mellan den region som först införde det och den region som införde det sist. Skillnaden beror inte på något annat än olika politisk styrning.
Positiv till ökad statlig styrning
Läkarförbundets ordförande Hanna Kataoka tycker det är viktigt att skilja på förstatligande och ökad statlig styrning. Det sistnämnda är man positiv till.
– Det handlar till exempel om kompetensförsörjningen. I dag finns ingen som har en bra överblick över vilka läkare som behövs och behovet av specialistutbildningar. Regionerna var och en för sig klarar inte av att ansvara för att utbilda de ST-läkare som behövs.
Staten bör inte bara styra mer utan även ta ett utökat finansieringsansvar, menar Läkarförbundet.
– Det har varit en ryckighet i finansieringen med kortsiktiga statsbidrag som inte ens alltid landar på sjukvårdsgolven, säger Hanna Kataoka.
Vårdens utmaningar är så stora att nästa regering bör tillsätta en stor partiöverskridande sjukvårdsberedning, anser hon. Den skulle ta fram en långsiktig hälso- och sjukvårdsplan, som innehåller viktiga statliga prioriteringar och även sätta ekonomiska ramar för dessa. Förebilden är regeringens försvarsberedning.
– Vi vill att vården ska präglas av samma långsiktighet som i försvarsfrågorna. Det skulle vara en överenskommelse som håller över tid, där alla partier tar ansvar och där professionerna ges inflytande.
Blir inte det då någon sorts delförstatligande då, eftersom det väl skulle innebära väsentligt mer av statlig styrning?
– Egentligen inte. Staten är ju redan i dag involverad i sjukvården, även om huvudmannaskapet ligger hos regionerna. Att statens finansiering av sjukvården blir mer långsiktig och stabil och att staten tar ett större ansvar för utbildningstjänsterna är inte detsamma som ett delförstatligande. Frågorna om hur, när och var vården utförs måste alltid också hanteras lokalt om det ska blir bra, säger Läkarförbundets Hanna Kataoka.
Nationell modell för finansiering
Vårdförbundet
Vårdförbundet vill också de se en starkare statlig styrning, inte minst när det gäller kompetensförsörjningen. I deras valkampanj lyfts också digitalisering, läkemedelsförsörjning och en jämlik vård som lämpliga för ett nationellt ansvarstagande. Dessutom vill man se en nationell modell för patientsäker bemanning och en långsiktig finansiering av vården.
– Vi och facken inom välfärden har föreslagit att man indexerar statsbidragen och vi välkomnar att Socialdemokraterna har lyssnat på oss här, säger Vårdförbundets ordförande och syftar på att partiet i mitten av augusti meddelade att man går till val på att de generella statsbidragen till välfärden inklusive vården ska räknas upp med inflationen.
Kan inte ett förstatligande göra det lättare att uppnå era målsättningar?
– Om man ser på för och nackdelar, finns det en möjlig fördel med ökad jämlikhet. Men debatten fastnar ofta i organisationsfrågan i stället för konkreta lösningar, säger Sophia Godau.
Inte råd med omorganisation
Även fackförbundet Vision motsätter sig ett förstatligande, även om också de vill se ett ökat finansiellt ansvar från statens sida. Likt de andra fackförbunden ser man inte hur en ny organisation skulle öka bemanningen.
– Vården har inte råd med flera år av omorganisation när vårdens medarbetare och patienter behöver förändring nu. Att göra staten till arbetsgivare riskerar att kosta miljarder och skapa en lång period av osäkerhet. Under tiden hamnar arbetet med bemanning, arbetsmiljö och patienters behov i skuggan, skriver Visions strateg Jonas Karlsson i ett e-postsvar.
De tre fackförbundens linje om mer statlig styrning och ökad statlig finansiering är inte tillräcklig, menar KD:s ordförande i socialutskottet.
– Det är ju den utveckling vi redan har sett, och vi har den grundläggande problematiken kvar. Vården ges inte i tid och den är inte jämlik, trots att staten nu betalar cirka 30 procent av hälso- och sjukvården, säger Christian Carlsson.
