Inga asylsökande släpps längre in i Migrationsverkets lokaler i Sundbyberg men kön som leder fram till ingången har ännu inte helt upplösts och de ukrainare som fortfarande hoppas att de många timmar av väntan som de har bakom sig inte ska vara förgäves står tålmodigt på sina platser och trampar på stället. Småpratar, tänder en cigarett, går tillsammans med sina barn igenom lådorna med kläder och leksaker som frivilliga baxat med sig till kylan på Sturegatan. Slår ihjäl tid.
En ung kvinna med tandställning och pälsmössa vill inte uppge sitt namn eller figurera på bild. Hon säger att hennes föräldrar bor i ett av de av ryssarna kontrollerade områdena i östra Ukraina och hon vill inte riskera deras säkerhet eller för den delen sin egen, för den händelse att hon en dag återvänder till föräldrahemmet.
Utan volontärer skulle det verkligen inte fungera, folk skulle svälta och frysa
Två män i tjugoårsåldern i prydliga men för vädret alldeles för tunna rockar uppger detsamma. Det känns otryggt att ståta med sitt namn i media, men riktade till en av de volontärer som befinner sig på platsen för att hjälpa de nyanlända att orientera sig säger de huttrande på ryska att de valt att komma till Sverige eftersom de en gång var på semester här några dagar och att de gillade vad de såg.
Det verkade vara ett trevligt ställe, liksom. Om än något kylslaget.
Hade kunnat utvecklas till en katastrof
Volontären i fråga heter Ira Stomberg. Hon jobbar till vardags som guide i Stockholm. Utöver det kan nämnas att hon är ryska, en aktiv bloggare och hon säger att om det inte vore för frivilliginsatserna utanför Migrationsverket hade situationen urartat till något av en katastrof.
– Utan volontärer skulle det verkligen inte fungera, folk skulle svälta och frysa. Det kommer hit folk hela tiden som delar ut filtar och mat och blöjor till barn, men från myndigheternas sida har vi inte sett något av detta. Den enda gångerna då de ens skickar ut en informatör så är det för att berätta att kön ska upplösas, sedan försvinner de igen. De överlåter åt oss frivilliga att försöka förklara för flyktingarna vad det är som händer och vad de ska vänta sig av Migrationsverket.
Ira Stomberg är med i facebookgrupp för rysktalande i Stockholm, det var genom den som hon kom att hamna utanför Migrationsverket i Sundbyberg, ihop med flera av gruppens övriga medlemmar – företrädesvis ryssar. Hon pekar ut bordet där de har parkerat sig på trottoaren, nämner att till exempel även frikyrkor, Rädda barnen och lokala pizzabagare varit oerhört aktiva på flyktingmottagarfronten alltsedan de första ukrainarna började dyka upp här och hon säger sig vara lika förundrad över lokalsamhällets engagemang som rigiditeten i Migrationsverkets förhållningssätt till de asylsökande.
Man känner sig belastad, man har ett visst ansvar och man vill inte visa för de sökande att man mår dåligt när man välkomnar dem
– Det kommer hit så mycket folk, för att ha en chans att komma in är det många som sover utanför Migrationsverket om nätterna. Volontärer är på plats då också och delar ut mat och varm dryck. Ingen kan vara säker på komma in samma dag som man kommer hit. Sjuka personer ges heller inget företräde i kön. Det är en kvinna som behöver göra dialys varannan dag och som kommit hit flera gånger utan att hon släppts in, jag förstår inte varför personer som är sjuka inte tillåts gå före i kön. Att man inte gör undantag för dem.
Ett annat exempel hon nämner är en kvinna som tidigare under dagen infunnit sig i kön. Den innevarande dagen var kvinnans beräknade förlossningsdag, hon var angelägen om att registreras innan hon skulle föda. Först efter det att volontärerna i timmar framhärdat med väktarna och Migrationsverkets personal tilläts hon komma i lokalerna.
– Hon kunde knappt stå på benen, säger Ira Stomberg.
Arbetssituationen kan leda till sjukskrivningar
Runt tvåtiden är det fullsmockat inne i mottagningsenhetens värme. Långa köer till registreringsluckorna där passen ska visas upp, överallt familjer sittande med sina väskor på golvet i väntan på att de ska kallas fram för att få sina fingeravtryck registrerade.
Ljudvolymen är inte nådig.
– Det är ett av de största problemen just nu. Det ringer i huvudet när man kommer hem från jobbet. Lokalerna är inte anpassade för att ta emot så här mycket folk.
Det säger Yasemin Camlibel, handläggare på Migrationsverket.
Vi är ungefär 200 personer som jobbar med att ta emot ansökningarna här men vi släcker verkligen bränder
– Man blir väldigt trött och även fast vi har kallat in extra mycket folk för att hjälpa till och ta emot asylansökningarna så är den här situationen inte anpassad för alla, emotionellt. Man känner sig belastad, man har ett visst ansvar och man vill inte visa för de sökande att man mår dåligt när man välkomnar dem, säger Yasemin Camlibel och fortsätter:
– Det tär på en att se människor som lider, i synnerhet små barn. Och åttio procent av alla sökande här är kvinnor och barn. Risken finns att en del handläggare kommer att sjukskriva sig till följd av trycket, till följd av arbetsbelastningen.
Många saknar nödvändig utrustning
Yasemin Camlibel säger att läget på Migrationsverket är pressat, att hon och hennes kollegor jobbat övertid varje dag de senaste veckorna, och hon påtalar att det är ett problem att myndigheten efter flyktingsituationen runt 2015 lagt ner flera sina mottagningscenter, varför asylsökande bosatta utanför Stockholm ändå varit tvungna att söka sig hit för att registrera sig.
– Ett problem är att många mottagningar saknar de maskiner man behöver för att ta de sökandes fingeravstryck. Och har man en lag om masskyddsdirektivet så jag tycker att vi borde ha varit snabbare och haft bättre koll på den i förväg. Då hade vi varit bättre förberedda inför den här situationen. Om det är något vi kanske borde ha lärt oss från 2015 så är det att vi måste vara bättre förberedda. Man alla gör verkligen sitt yttersta här.
Migrationsverkets handläggare vet inte riktigt hur många asylsökande som befinner sig i lokalen, men Yasemin Camlibel säger att det förmodligen rör sig om omkring 450 personer. Fast antagligen fler än så. Dagen dessförinnan registrerades strax över 900 personer.
De berättade inte var eller hur länge han skulle vänta, och han visste inte ens om han skulle bli upplockad samma dag
– Vi är ungefär 200 personer som jobbar med att ta emot ansökningarna här men vi släcker verkligen bränder. Det har varit svårt för oss att få fram tillräckligt med tolkar och det är svårt att hitta boenden till alla. Men vi gör allt vad vi kan med de resurser vi har, den tid vi har. Sedan råder det lite oklarhet kring hur de nya massdirektivsreglerna fungerar så det finns farhågor om att man ska råka göra fel i bedömningsprocesserna. I sådana fall tar det kanske längre tid för de sökande att beviljas asyl, säger Yasemin Camlibel och fortsätter:
– En sak som vi tänkt på är att alla sökande här är så trevliga. Det är flera av dem som frågar oss hur vi mår när de ser hur trötta vi är. Och det är inte vi som har flytt från ett krig.
Därpå nämner Yasemin Camlibel att hon och hennes kollegor borde få bättre betalt.
Upplever sig bollade mellan enheter
En stund senare har de flesta eftersläntrarna utanför Migrationsverket rört sig vidare. Ira Stomberg uppehåller sig fortfarande vid de rysktalande stockholmarnas bord och när hon börjar berätta om en man som efter att han och hans två barn registrerats utan att någon talat om för honom vart de ska bo den kommande natten börjar hon gråta.
– Han hade fått sina papper, och handläggarna bad honom att vänta utanför lokalerna. Men de berättade inte var eller hur länge han skulle vänta, och han visste inte ens om han skulle bli upplockad samma dag. Till slut hamnade han på en buss till Telefonplan, men det var så… När han började gråta så började jag gråta.
Ira Stomberg hämtar andan.
– Även om de tycker att det är jättejobbigt och att allting är oklart och att man bara blir bollad mellan enheter och så… Alla tar det med så mycket tålamod och de klagar inte. Men jag hade klagat, om jag var i deras sits. Folk är uppgivna, men de är det på ett snällt sätt. Om du förstår vad jag menar?