Det reformprogram som Tidöpartierna nu driver riskerar inte enbart att skada relationen mellan staten och folket (samhällskontraktet), utan också relationen mellan politik och tjänstemännen på våra myndigheter (förvaltningskontraktet).
Ett exempel är anmälningsplikten som regeringen vill införa. Den sätter relationen mellan staten och folket under stark press, då myndigheterna kommer att tvingas frångå den viktiga principen om likabehandling.
Men plikten kommer också att skapa en etisk stress bland många offentliganställda som anser att deras roll är att hjälpa och stötta, inte spåra upp och röja människor.
Svenska tjänstemän tycker inte om att bli satta åt sidan.
Förvaltningskontraktet mellan politik och förvaltning kan ses som en uppsättning historiskt framvuxna normer för hur politiker och tjänstemän ska agera mot varandra för att relationen dem emellan ska fungera och präglas av förtroende.
Forskning visar här att huvudnormen för politikerna är att ta ansvar för verksamheten, vilket uppnås genom tre mer handfasta normer.
1) Svenska tjänstemän tycker inte om att bli satta åt sidan. Politikerna måste respektera förvaltningens expertis. De måste visa intresse för förvaltningen och involvera den i både utformning och genomförande av reformer.
2) Svenska tjänstemän gillar inte att bli överkörda. Politikerna måste agera realistiskt och finnas till hands. De förväntas formulerar visioner och övergripande mål, men även vara beredda att vid behov, och efter bästa förmåga, klargöra dessa visioner och mål i samtal med förvaltningen under genomförandets gång.
Och i dessa samtal förväntas de agera realistiskt och pragmatiskt – de måste lyssna på och sakligt bemöta argument från förvaltningen.
3) Svenska tjänstemän vill inte bli behandlade som motspelare till politikerna, utan som medspelare. Politikerna får aldrig skylla ifrån sig på förvaltningen. Om det uppdagas fel eller brister i verksamheten förväntas de stå upp för sin förvaltning.
I regeringens iver att driva igenom Tidöavtalet bryts dessa normer gång på gång. Frågan om anmälningsplikten är ett belysande exempel. Förvaltningen vittnar om att den känner sig både åsidosatt och överkörd av regeringen. Beslutet uppfattas som fattat redan innan berörda myndigheter har fått säga sitt. Och det som förvaltningen nu säger hörsammas inte.
Samtidigt misstänkliggör Tidöpartierna förvaltningen genom att anklaga den för att vara ineffektiv, korrupt och full av aktivister.
Den utredning som sitter med frågan ses som en ren exekutivutredning, fullt upptagen med detaljer om hur beslutet ska genomföras, inte om det bör genomföras utifrån lagmässiga, lämplighetsmässiga och etiska utgångspunkter.
Samtidigt misstänkliggör Tidöpartierna förvaltningen genom att anklaga den för att vara ineffektiv, korrupt och full av aktivister. Förvaltningen utmålas knappast som en medspelare.
En genomförd anmälningsplikt tar oss från ett samhälle som bygger på tillit, öppenhet och medmänsklighet mot ett samhälle som mer bygger på misstro, slutenhet och aversion.
Vi behöver vara uppmärksamma på att detta inte enbart gäller relationen mellan staten och folket utan också mellan regeringen och förvaltningen. Vi behöver slå vakt om båda relationerna!