LO har fått ny ledning. Efter att en ny ordförandekandidat skakats fram på rekordtid valdes Byggnads ordförande Johan Lindholm till ny LO-bas av kongressen. I sitt första tal pekade han ut riktningen som han vill ta organisationen i. Han talade arbetstidsförkortning, omställning och karensavdraget. Men ett ord lyste dock nästan helt med sin frånvaro: arbetslösheten.
Sverige är inne i en svagt uppmärksammad utanförskapskris
Till skillnad från hur det har varit historiskt, talar man inte längre högt om arbetslösheten i LO. Arbetslöshetstrenden har varit stigande i mer än två decennier, och i dagslägen ligger siffran på runt 9 procent. Den kraftiga uppgång som skedde i samband med pandemin har aldrig egentligen klingat av. Tittar man på antalet personer i öppen arbetslöshet blir trenden ännu dystrare. Idag närmar sig den siffran 500 000 – 100 000 fler än innan pandemin och högre än den någonsin var under brinnande finanskris. Sverige är inne i en svagt uppmärksammad utanförskapskris.
Regeringar av varierande färg har försökt angripa problemet med utanförskap och arbetslöshet från olika vinklar. Särskilt under Allianstiden genomfördes nödvändiga reformer av de svenska socialförsäkringarna, vilket dämpade utvecklingen. Tidöregeringen genomför nu fler viktiga bidragsreformer, men ingen regering har vågat vända på den sten som verkligen sinkat utvecklingen under de senaste åren: ingångslönerna.
Sverige har en av världens högsta ingångslöner. Den lägsta kollektivavtalade heltidslönen idag ligger strax under 25 000 kronor i månaden, jämfört i EU bara med Luxemburg. Än mer anmärkningsvärt är det så kallade minimilönebettet, alltså hur minimilönerna förhåller sig till medianlönen i en bransch. Vid millennieskiftet var den siffran runt 70 procent i flera vanliga ingångsyrken, såsom hotell, restaurang och detaljhandel. I dag är den över 90 procent.
I praktiken får den höga ribban två konsekvenser: arbetslöshet och svartarbete.
Genom så kallade låglönesatsningar har facket effektivt tryckt upp trösklarna till helt ohållbara nivåer. Det säger sig självt att det är svårt att konkurrera när erfaren arbetskraft kostar ungefär lika mycket. Detta slår träffsäkert mot personer i utanförskap.
I praktiken får den höga ribban två konsekvenser: arbetslöshet och svartarbete. Personer som inte kan konkurrera med ett av världens högsta lönelägen behöver antingen försörjas av andra eller vända sig till osäkra anställningar i skuggsamhället. Detta påpekas också i Finanspolitiska rådets senaste rapport. Andelen personer i arbetsför ålder som helt enkelt saknar möjlighet att konkurrera med dagens kostnadsläge har växt kraftigt under senare år. Det är ohållbart. Sveriges höga minimilöner är en enorm minusaffär för alla inblandade.
Lärdom borde i stället dras från de länder där arbetslösheten är som lägst. Tittar man ut i Europa så sticker några länder ut med mycket välfungerande arbetsmarknader. I Tyskland och Nederländerna, där trösklarna är låga, är arbetslösheten mellan 3 och 4 procent. Det finns ingen naturlag som säger att dessa länder, som i övrigt liknar Sverige, ska ha hälften så många arbetslösa som Sverige.
Men då krävs reformer. För att på allvar rå på det utanförskap som Sverige byggt upp, och låta fler få en första rad på CV:t behöver Sverige möjliggöra kraftigt sänkta ingångslöner. Nivåerna i Sverige var knappast problematiska, och ett instegsjobb med 70 procent av dagens kollektivavtalade lägstalön skulle vara en enkel reform för att möjliggöra för fler att komma in på arbetsmarknaden. Det vinner alla på.