Jesper Meijling, forskare vid KTH och marknadiseringsexpert. Foto: Jessica Segerstedt.
En stor del av invändningarna har en vid det här laget bekant form. Snabba, och ofta tämligen aggressiva. Det finns en plågsam asymmetri i debatten. Har man någon tilltro till utredningsväsendet, blir man inte upplyft av att ett omfattande arbete bemöts med rallarsvingar.
Men det är också begripligt. Därför att utgångspunkterna är så olika, och faktiskt inte förenliga. En stor del av det som framförs är inte debatt i meningen ”prövande av argument”, utan positionering och försvar av intressen.
Företagens vilja att vara kvar och nå framgång är fullt legitimt ur ett företagarperspektiv. De positionerar sig på vad som har blivit en marknad. Men var möts man i förhållande till andra utgångspunkter och intressen, som kanske borde väga tyngre? Vem uttalar sig om vad?
De professionella i utbildningssektorn tycks lämna på walk-over, när de i stället skulle ha allt att vinna på att tydligt markera
Ta den starka närvaron av företagsledare och ekonomer i diskussionen om skolan: de har ekonomiska perspektiv som de kan tillämpa. Men på vilket sätt är de experter på utbildningsfrågor? De professionella i utbildningssektorn tycks nästan lämna på walk-over, när de i stället skulle ha allt att vinna på att tydligt markera var någonstans en informerad och saklig debatt bör ha sin tyngdpunkt, och vad som förväntas av dem som vill delta.
Alternativt kan de ge sig in i det raka positionerandet och intressemarkerandet på de tuffa villkor som råder, utan att tro att det handlar om argument och debatt eller att man skulle mena samma sak.
Jag tror att de fackliga organisationerna behöver tydligare och rakare egna beskrivningar av den här knepiga terrängen.
”Kvalitetskrav” får helt olika betydelser, beroende på vem som använder begreppet. Också här kan det handla om positioner. Ett viktigt syfte med mätningar och resultatjämförelser är nämligen att organisera marknadssituationer och möjliggöra konkurrens mellan företag. Om det kommer i konflikt med själva yrkesutövandets möjligheter – hur ställer sig professionella och fackliga intressen till det?
Det finns en bedräglighet i kvalitetsargumentet som man får se upp med. Kvaliteten uppstår ju inte genom att man inför mätmetoder. Kvaliteten uppstår ur yrkeskunnande och erfarenhet. Där finns inga genvägar. Men själva begreppet kan kidnappas och förvandlas.
Jag tror att de fackliga organisationerna behöver tydligare och rakare egna beskrivningar av den här knepiga terrängen. Då blir det lättare att navigera mellan sakliga argument som berör yrkesområdena och uppgifterna, och det som handlar om intressen som man kanske inte delar.
Hur ser framtiden ut för en profession och dess inflytande över arbetet?
För att få ett tydligt eget grepp behöver facken se längre. Hur ser framtiden ut för en profession och dess inflytande över arbetet? Vad kommer i konflikt med det, vad undergräver det? Kommer min kompetens till sin rätt, blir mina villkor vettiga? Det här kan aldrig kopplas loss från frågan om hur man organiserar professionella miljöer, vem som har inflytandet över dem och med vilka mål.
Jag tror det behövs en skarpare egen problemformulering från fackligt håll, som inte springer efter andras bollar i frågan om välfärdssektorns organisering. Inte att det måste innebära exakta lösningar – men en större klarhet över vilka intressen som kommer till uttryck, och vilka man själv försvarar som yrkenas företrädare.