Den nya regeringen lovade i valrörelsen ”mönsterbrytande” åtgärder för att få stopp på det eskalerande skjutvapenvåldet och den grova gängrelaterade kriminaliteten.
En av de åtgärder som flitigast lyfts fram var visitationszoner.
Jag har som polis med lång erfarenhet av områdespolisarbete i de utsatta och brottsbelastade stadsdelarna runt Järvafältet i nordvästra Stockholm stor förståelse för behovet av visitationer för att hitta vapen och narkotika.
Det jobbas också i dag aktivt med att kontrollera och visitera personer som på något sätt väcker polisens misstankar, till fots och i fordon.
Det görs främst med lagstöd i paragraferna 19 och 20A i polislagen (lagstiftning som inte finns i det Danmark man hämtat inspiration till visitationszonerna från).
Visitationszoner – litet behov men hög risk
För de flesta kollegor som verkligen jobbar i yttre tjänst framstår behovet av visitationszoner som litet, och förslaget hade också väldigt lågt stöd bland poliser i en undersökning gjord av Polisförbundet.
Riskerna med förslaget är desto större.
Polisen är beroende av samverkan med och information från lokalsamhället, vilket försvåras när förtroendet till polisen urholkas.
Jag har i tjänsten mött många unga män och pojkar med utländsk härkomst som redan i dag upplever en känsla av utsatthet på grund av visitationer som uppfattas som både orättfärdiga, omotiverade och kränkande.
Det leder i sin tur till minskad tillit till samhället i allmänhet och polisen i synnerhet och riskerar att bidra till ett ökat utanförskap.
Polisen är dessutom beroende av samverkan med och information från lokalsamhället, vilket försvåras när förtroendet till polisen urholkas.
De flesta poliser anser sig redan ha lagstödet
Främst handlar lösningen om att alltid ha ett respektfullt, kommunikativt och professionellt bemötande, men det är också viktigt att visitationerna är väl avvägda och upplevs som motiverade.
Förslaget om visitationszoner går i rakt motsatt riktning.
Men polisen är professionell och kommer ändå bara visitera rätt personer.
Då kan man ifrågasätta varför zonerna behövs, de flesta poliser upplever sig redan idag ha lagstöd för att kontrollera dem de vill kontrollera.
Det som begränsar idag är resurs, det vill säga antalet närvarande och tillgängliga poliser, inte lagstiftningen. Att inrätta en visitationszon kan dock tolkas som en politisk signal att visitera mer urskillningslöst på just de aktuella platserna.
Men JO har kritiserat sättet polisen genomför visitationer på.
Det är förvisso relevant, men innebär snarare att lagstiftningen för att kunna visitera behöver ses över i allmänhet.
Annars riskerar vi en ny praxis där polisen blir mycket mer bakbunden än vad man är i dag.
Att bara lösa det problemet i små tillfälliga zoner där bara en bråkdel av narkotika- och vapenhanteringen sker vore att göra brottsbekämpningen en stor otjänst.
Om det skyddet inte anses nödvändigt i förorten så borde det inte heller vara det i innerstaden.
I grund och botten handlar det ju om att alla medborgare har rätt till samma skydd mot ingripande åtgärder från staten, oavsett var man bor eller hur man ser ut.
Om vi står fast vid att det ska krävas tydliga och specifika skäl för att polisen ska kunna visitera en person i innerstaden bör en förortsbo på väg hem över sitt lokala torg ha precis samma skydd.
Om det skyddet inte anses nödvändigt i förorten så borde det inte heller vara det i innerstaden.
Och här ligger kärnan i varför visitationszoner är så dålig signalpolitik.
Det handlar inte främst om att den handlingskraft de signalerar mot kriminalitet är falsk, då zonerna i relation till dagens polisarbete inte tillför något.
Det handlar om att zonerna, som de har lyfts fram av partierna i regeringsunderlaget, nu signalerar riktad repression mot just människor i segregerade förorter, människor med utländsk bakgrund som ofta redan är mer marginaliserade och mindre inkluderade i samhället.
Detta när vi tvärtom är helt beroende av att bygga tillit, stärka relationer och få med oss lokalsamhället för att kunna lyckas med både det brottsbekämpande och förebyggande arbetet.