Precis som Almega skriver, så kan lagförslaget, om det genomförs, åtminstone inledningsvis bli betungande för upphandlande myndigheter med små resurser. Det går inte att förneka. Efter hand som Upphandlingsmyndigheten tar fram underlag som de kan använda som kontraktsvillkor bör dock den bördan lätta.
Hur lagen skulle kunna göra att utstationeringar blir vanligare är däremot svårt att förstå. Varken svenska eller utländska företag skulle ju bli tvungna att tillämpa något utöver ”den hårda kärnan” i utstationeringsdirektivet – det är det enda som skulle bli obligatoriskt. Läs själv i 16 kap. 2 – 3 §§ i förslaget till lag om offentlig upphandling!
De utstationerande företagen förväntas för övrigt göra det redan idag. Om lagen skulle försätta svenska företag i en sämre konkurrenssituation än hittills måste alltså den logiska förklaringen vara att de idag konkurrerar med sämre villkor än de villkor som de utstationerande företagen tillämpar. Det kan väl Almega ändå inte mena?
Om den upphandlande myndigheten sedan vill får den – men är inte tvungen – dessutom kräva att leverantören betalar exempelvis premier för tjänstepensioner för sina anställda. Men det kan myndigheten göra även om lagen inte antas enligt regeringens förslag, bara kravet är proportionerligt och transparent. På den punkten skulle lagen inte ändra något.
Till sist ett tillrättaläggande om våra nordiska grannar: Att deras upphandlingslagar inte innehåller likadana regler som föreslås i den svenska regeringens proposition beror inte på att de inte finns. Såväl Danmark som Finland och Norge har andra typer av författningar som ålägger upphandlande myndigheter att kräva att den som tilldelas ett offentligt kontrakt ska tillförsäkra sina anställda lön och andra villkor enligt kollektivavtalen i respektive land. De har nämligen alla ratificerat ILO:s konvention nr 94 om arbetsklausuler i offentliga kontrakt. Det är bara i Sverige som detta väcker en sådan uppståndelse.