Frågan om arbetsrättsliga krav hämtade från kollektivavtal i offentlig upphandling har varit ett hett debattämne under hösten. Juridikforskaren Kerstin Ahlberg hävdar i Arbetsvärlden att utstationeringsdirektivet inte är ett argument för att säga nej till regeringens proposition om offentlig upphandling. Almega delar inte Ahlbergs slutsats.
Regeringens lagförslag kan innebära att utländska leverantörer anses uppfylla särskilda arbetsrättsliga villkor redan genom att tillhandahålla de anställda de anställningsvillkor som utgör den hårda kärnan, medan svenska leverantörer tvingas uppfylla de anställningsvillkor som följer av det särskilt utpekade kollektivavtalet. En effekt kan därför bli att leverantörer väljer att i större omfattning än vad som är fallet idag, utföra upphandlade avtal med utstationerade arbetstagare. Då behöver leverantörerna inte beakta de särskilda arbetsrättsliga villkor som är mer förmånliga än vad som följer av den hårda kärnan. Detta berör särskilt de tillkommande kontraktsvillkoren som ligger utanför den hårda kärnan, dvs. tjänstepensioner, försäkringar, annan ledighet än semester.
Det är dock inte enda skälet att vara kritisk till förslaget. 3900 upphandlande myndigheter och enheter som tidigare inte har någon djupare kunskap om villkor i kollektivavtal ska nu förväntas kunna tolka cirka 700 kollektivavtal. Det blir en tung administrativ börda och flyttar makt från parterna till upphandlare och ytterst politiker.
EU-domstolen har uttalat att alla krav som ställs ska vara möjliga att följa upp. Dessutom måste kraven ha en koppling till kontraktsföremålet, det vill säga man kan bara ställa kraven för den del av arbetet som avser den specifika upphandlingen, inte arbetsvillkoren generellt för en arbetstagare. Detta innebär att man ska kunna kontrollera lön, tjänstepension- och försäkringsinsättningar för delar av en arbetstagares arbetstid. Att tänka sig att en normalstor kommun har resurser att följa upp villkoren i 20 olika kollektivavtal för ett bygge (enbart Byggnadsavtalet är på ca 200 sidor och lokala kollektivavtal om lön omförhandlas var 12 vecka), kan inte annat än att betraktas som en tung administrativ börda. Därtill kommer frågan hur en upphandlande myndighet ska kunna följa upp uppställda krav på lön, utan att tvinga leverantören att bryta mot personuppgiftslagen.
Det är viktigt att slå fast att ett flertal organisationer och instanser utöver Almega varit mycket kritiska till förslaget, bland andra Lagrådet, Svenskt Näringsliv och arbetsgivarförbunden, Advokatfirman Lindahl, Företagarna och LRF. Regeringen motiverar detta kontroversiella förslag med att man vill stävja social dumping. Låt oss därför vara tydliga: Almega står på samma sida som fack och myndigheter när det handlar om att stävja oseriösa aktörer som dumpar sina kostnader för personalen i syfte att kunna vinna offentliga kontrakt. Vi konstaterar samtidigt att både möjligheten att ställa sociala och arbetsrättsliga krav samt att utökade möjligheter att stänga ute oseriösa aktörer ges i och med de nya upphandlingslagarna, se till exempel LOU 4 kap 3 § i regeringens proposition.
Vi kan konstatera att det uppenbarligen varit tillräckligt för våra nordiska grannländer som infört EU-direktivets lydelse utan den överimplementering som den svenska regeringen föreslagit.
Däremot måste det ändå anses vara relevant att ställa frågan hur omfattande denna sociala dumpning är i offentliga kontrakt? Det kan ju ändå uppfattas som märkligt att det enda exempel som används är en anonym intervju med en taxichaufför som uppger sig tjänat 27 kr/timma i färdtjänst. De övriga exempel som används kommer från privata köp.
Sammantaget är förslaget en grundstöt mot den svenska arbetsmarknadsmodellen som innebär att arbetsmarknadens parter kommer överens om spelreglerna på arbetsmarknaden och själva bär ansvar för och tolkningsrätt av desamma.