Vuxenutbildning är i dag en bransch som omsätter miljardbelopp och i allt större utsträckning är det privata aktörer som vinner upphandlingarna. När Stockholm stad genomförde sin senaste upphandling av vuxenutbildning och Sfi, värd cirka 500 miljoner per år, var det många som ville vara med och dela på kakan.
”En del inledde ett formaliakrig mot oss. De begärde ut våra cv:n bland annat.”
Utgångspunkten för Stockholm stad var att minska antalet privata anordnare från 20 till 12 eftersom det blir för svårt att göra kvalitetsuppföljningar annars.
– Det var flera som blev ordentligt sura och när de överklagade fick de fortsätta med verksamheten. En del inledde ett formaliakrig mot oss. De begärde ut våra cv:n bland annat. Jag brukar skämtsamt säga att om det hade varit i Italien hade jag blivit mördad, säger Johnny Ridemar som ansvarade för upphandlingen.
”Sätter överklaganden i system”
Under tiden som processen pågick förlängdes de tidigare avtalen. Utbildningsföretag, lärare och elever svävade i ovisshet om framtiden. Ännu i november 2016 är flera av utbildningsprogrammen överklagade.
Stockholms stad är inte ett engångsfall. Jönköping, Varberg och en lång rad andra kommuner har genomgått samma process.
– Det är ideliga överklaganden. Det finns anordnare som sätter det i system, ibland är det till och med anordnare som inte har varit med i upphandlingen som överklagar. Det gör att processen fördröjs. Det är ett system som inte fungerar som det är tänkt, säger Mats Söderberg, gymnasie- och vuxenutbildningsansvarig vid SKL.
Hur mäter man kvalitet?
Mats Söderberg på SKL menar att det är svårt att vikta kvalitet i upphandlingar.
– Pris är lätt att mäta. Kvalitet är det inte. För att klara upphandlingen på ett bra sätt inom det regelverk vi har, och undvika snåriga processer, är det många som preciserar väldigt tydligt vad man är ute efter. Då blir det i slutändan priset som avgör. Det innebär också att man inte efterfrågar innovativa lösningar och att det inte blir någon utvecklande dialog mellan kommun och utbildningsanordnare.
Vuxenutbildningen förändrades i samband med 1990-talets ”kunskapslyft”. Det genomfördes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen som ett svar på den tidens höga arbetslöshet och innebar att 100 000 nya platser skulle skapas inom vuxenutbildningen. Dessutom skulle utbildningarna göras mer flexibla och anpassas efter var och ens behov. För att klara detta började kommunerna lägga ut en allt större andel på entreprenad.
”Våra medlemmar i de privata utbildningsföretagen beskriver att arbetsvillkoren är tuffare, lokaler och arbetsmiljö är sämre, läromedlen är sämre och lönerna är förhållandevis lägre.”
Till skillnad från friskolesystemet inom förskola, grundskola och gymnasiet där skolorna konkurrerar om eleverna på en mer eller mindre öppen marknad, köper kommunerna komvuxutbildningar genom offentlig upphandling. Det är upp till varje enskild kommun att själv bestämma hur mycket som ska upphandlas, vilka krav som ska ställas och vilken prisnivå som gäller.
Ryckighet och betygsinflation
I dag är nästan varannan kurs inom Komvux och var tredje inom sfi utlagd på entreprenad. Kommunerna säger att det har förbättrat flexibiliteten och att de följer upp och säkerställer kvaliteten. Men Lärarförbundet framhåller att villkoren för lärare är sämre hos privata aktörer.
– De signaler vi får från våra medlemmar är att det nuvarande systemen innehåller stora brister, säger Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.
– Våra medlemmar i de privata utbildningsföretagen beskriver att arbetsvillkoren är tuffare, lokaler och arbetsmiljö är sämre, läromedlen är sämre och lönerna är förhållandevis lägre. Man beskriver ofta en stor ryckighet i verksamheten och brist på kontinuitet och trygghet. Alla de här faktorerna har en direkt inverkan på lärarnas möjligheter att göra ett bra jobb och bedriva en undervisning av god kvalitet.
Ett vanligt sätt att upphandla är att ange ett pris per poäng eller avklarad kurs. Det har lett till farhågor om betygsinflation.
Ett vanligt sätt att upphandla är att ange ett pris per poäng eller avklarad kurs. Det har lett till farhågor om betygsinflation. Flera kommuner i Stockholmsregionen kritiserade för ett par år sedan utbildningsanordnare som fått pengar genom det statliga Omvårdnadslyftet för att alltför lättvindigt släppa igenom elever. Även Köpings kommun har anklagat privata anordnare för samma sak, fast inom sfi. Detta ledde till att Skolinspektionen initierade en riktad tillsyn mot privata utbildningsanordnare med rätt att sätta betyg. Av tio granskade utbildningar fick åtta kritik, bland andra hyllade Hermods.
Prispressen hotar Lernia
Ett utbildningsföretag som håller med om kritiken är statliga Lernia. De är en av de stora jättarna i branschen och skriver i sin årsredovisning för 2015 att de minskar inom segmentet vuxenutbildning på grund av prispressen.
– Det pågår en prispress, och det beror det sätt som upphandlingarna sker. Men vi ska inte sticka under stol med att vi utbildningsföretag också har ett ansvar, säger Hans-Otto Halvorsen, divisionschef för vuxenutbildning på Lernia.
Om inte priset kombineras med ett kvalitetsmått blir det svårt att vara med och konkurrera, säger Hans-Otta Halvorsen.
Han säger att kommunerna ofta anger ett prisspann på till exempel 60 till 90 kronor per elev och poäng, och då lägger sig alla leverantörer på det lägsta priset. Om inte priset kombineras med ett kvalitetsmått blir det svårt att vara med och konkurrera, säger Hans-Otta Halvorsen.
– Det finns ett behov av dialog mellan företagen och de upphandlande myndigheterna för att vi ska kunna säkerställa kvaliteten och för att vi ska kunna överleva som leverantörer. Det handlar inte om att vi ska ha höga vinstmarginaler. Men om vi ska kunna ha kollektivavtal, bra arbetsvillkor och säkerställa en utbildning med hög kvalitet måste vi kunna ta betalt.
Detta var andra delen i en fördjupning om vuxenutbildningen. I morgon torsdag kommer den tredje delen som fokuserar på lösningar och goda exempel.