Till skillnad från Almega delar TCO juridikforskaren Kerstin Ahlbergs ståndpunkt att utstationeringsdirektivet inte är ett argument för att säga nej till regeringens proposition om offentlig upphandling. Arbetsgivarorganisationen har som argument pekat på skillnader i vilka villkor ett utstationerande företag måste uppfylla jämte ett svenskt företag. De förenklar dock resonemanget kraftigt. Nej, alla svenska företag måste inte uppfylla de villkor som följer av det specifikt utpekade kollektivavtalet. Denna missuppfattning verkar ha spritt sig på flera håll. För en tid sen hördes till exempel Svenskt Näringslivs vd Peter Jeppson uttrycka samma sak i Ekot.
Om leverantören är bunden av det kollektivavtal som den upphandlande myndigheten eller enheten använt sig av, är villkoren till följd av det uppfyllda. Eftersom kollektivavtal i princip anses likvärdiga, ska de leverantörer som är bundna av något annat tillämpligt nationellt eller lokalt avtal därför också anses uppfylla villkoren. De leverantörer som inte är kollektivavtalsbundna kan åberopa ett annat avtal om de uppfyller villkoren i det avtalet. De kan också uppfylla de villkor som den upphandlande myndigheten eller enheten ställt.
Det är också värt att komma ihåg att den stora majoriteten av alla svenska företag faktiskt har kollektivavtal och redan uppfyller dessa villkor. Det är de som har oskäliga villkor som lagstiftningen ska komma åt.
Almega väljer istället att framställa det som att alla upphandlande myndigheter kommer att stå helt ensamma när de ska utröna vilka arbetsrättsliga villkor som ska ställas i en upphandling. Det trots att vi har en myndighet – Upphandlingsmyndigheten – som fått ett utpekat uppdrag och redan arbetar med frågan att ge vägledning till just dessa myndigheter.
Almega menar dessutom att möjligheten redan finns att ställa arbetsrättsliga krav. Vi instämmer i detta men att ett ord läggs till i en paragraf (Almega lyfter fram LOU 4 kap 3 § och det faktum att ordet ”arbetsrättsliga” läggs till som ett exempel på villkor som en upphandlande myndighet bör ställa) kommer inte göra det enklare för dessa upphandlande myndigheter att ställa arbetsrättsliga krav.
Våra grannländer har redan aktivt arbetat med frågan om arbetsrättsliga krav innan direktivet ens skulle genomföras. TCO genomförde en studieresa för att studera just det danska systemet med så kallade arbejdsklausuler.
Till sist: Almega ställer sig frågan hur omfattande problemet med taxi-chaufförer som tjänar 27 kronor i timmen är. Det hade varit en relevant fråga om ambitionen med den föreslagna lagstiftningen enbart hade varit att komma åt rena olagligheter. Nu är lyckligtvis ambitionen med det föreslagna regelverket högre. Att en taxichaufför som tjänar 27 kronor i timmen ska få en högre lön är en självklarhet. Självklart borde det också vara att denna chaufför, likväl som en person som arbetar med media och en person som arbetar i IT-branschen, borde få en tjänstepension för att få en tryggad ålderdom. Nu är inte det ett förslag i propositionen. Även om TCO kan leva med det lagda förslaget så tycker vi det är synd att de företag som ger sina anställda skäliga villkor i form av försäkringar och tjänstepension inte ska premieras för detta. Att svenska och utstationerande företag som inte ger sina anställda denna självklarhet fortsatt ska ges en fördel i upphandlingar är beklagligt.