För unga i storstäder med oregelbundna tider har kollektivtrafiken blivit ett stressmoment. Biljetterna är dyra, tågen försenade och tålamodet på upphällningen.
Biomedicinska analytikern Anne Danielsen pendlar till jobbet på Karolinska men vågar aldrig lita på att tåget kommer i tid.
Vi ses på ett fik ett stenkast från Södertälje centrum, en av stans knutpunkter för pendeltåg. Anne Danielsen har tagit buss 759 från sitt hem i Östertälje, ett medvetet val för att slippa riskera ännu en försening med pendeln, och är på plats en halvtimme före utsatt tid.
– Jag chansar aldrig längre. Kommer man i tid är det mer tur än planering, säger hon och fattar tag i sin kaffekopp.
Ser tågtider försvinna från skärmen
Anne Danielsen är 23 år och legitimerad biomedicinsk analytiker på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Hon är sektionsansvarig inom lungfunktion, skyddsombud för Vårdförbundet och arbetar bland annat med avancerade ultraljudsundersökningar på hjärtat. Hon bor i Södertälje och tar pendeltåget varje dag.
– I bästa fall tar det en timme dörr till dörr. Men det har hänt att det tagit två. Jag har suttit fast mellan stationer, sett tågtider bara försvinna från skärmen och tagit en Uber för tusen spänn när inget annat funkat. SL betalade i efterhand, men det spelar ingen roll. Stressen sitter kvar.
Det är nästan som ett eget jobb att hålla koll på förseningarna.
Att hon fortfarande orkar med pendlingen handlar om en sak: jobbet. Eller rättare sagt, det som väntar där.
– Jag älskar mitt jobb. Det finns inget bättre ställe att utvecklas på än Karolinska. Vi får de mest komplexa fallen. Men det är också enda anledningen till att jag inte redan bytt arbetsplats.
Skickar förseningsmess till chefen
Hennes arbetsdag börjar 07.45. Första patienten är alltid bokad till 08.10 – då måste hon ha hunnit förbereda både rum och utrustning. Och ibland är det inte så enkelt att bara be en kollega hoppa in.
– Vi har olika kompetens. Jag jobbar för det mesta med hjärtultraljud. De mer erfarna har andra patienter, och de som är nya kan inte bara ta över mitt pass. Det är en lång upplärning på varje typ av undersökning.
Om tåget krånglar sms:ar hon sin chef direkt: ”Jag är sen – hur löser vi det här?” Ibland går det, ibland måste patienten bokas om.
– Det känns som ett misslyckande. Inte för att det är mitt fel men för att det drabbar någon annan.
Ibland kommer tåget inte alls
För Anne Danielsen är pendeltåget i praktiken det enda kollektivtrafikalternativet in till Stockholm. Det finns ingen tunnelbana från Södertälje, inga tvärlinjer, bara SL:s linje 40 och 41 från Östertälje station.
– Jag är beroende av att tåget kommer. Och det gör det inte alltid. Ibland går det tio minuter sent, ibland en halvtimme och ibland kommer det inte alls.
Hon har försökt planera in en buffert, tar ofta pendeln 06.37 – men även det tåg hon inte vill ta.
– Det finns en gräns för hur tidigt man pallar gå upp. Jag vaknar 06.00, hinner inte äta frukost, springer till tåget. Och ändå räcker det inte alltid.
När vi ses är det egentligen första dagen på hennes semester. Men tågen slutar ju inte krångla för det. Hon suckar och ler samtidigt.
– Det är nästan som ett eget jobb att hålla koll på förseningarna. Jag kollar SL:s app, men tiderna stämmer sällan. De synkar inte med skärmarna på stationen. Det är så frustrerande – tåget ser ut att gå, men när man kommer fram är det inställt.
Unga vill åka kollektivt
Att unga i storstadsområden ger upp kollektivtrafiken trots att de vill resa hållbart är något Lena Levin, forskare vid VTI och docent i teknik och samhälle, ser i sin forskning.
– Många unga säger att de vill åka kollektivt. Men de gör det bara så länge det fungerar, och det gör det inte alltid. Särskilt inte för den som börjar jobba tidigt eller slutar sent, säger hon.
Hon berättar om hur unga resenärer ofta har små möjligheter att påverka sitt schema – särskilt inom vård, omsorg och andra skiftbaserade yrken.
– Det är lätt att säga ”ta tåget” – men inte när tåget kommer för sent, inte stannar eller känns otryggt. Trygghet är en stor fråga, särskilt för unga kvinnor som reser ensamma på kvällarna.
I en studie från VTI intervjuades ungdomar från Malmö, Stockholm och Uddevalla. Deras syn på kollektivtrafiken speglade tydligt hur väl den fungerade där de bodde.
– Ungdomar i Uddevalla hade ganska lågt förtroende. Bussarna var ofta försenade, och de upplevde att chaufförer ibland bara körde förbi utan att stanna. I Stockholm var kollektivtrafiken mer självklar, men där handlade problemen mer om trängsel och trygghet, säger Lena Levin.
Det är så låg ribba.
Lena Levin lyfter också kostnadsfrågan:
– Priset på kollektivtrafiken har ökat mer än både inflationen och drivmedel de senaste tio åren. Det skickar konstiga signaler: ta tåget men betala mer än för att flyga.
Enligt henne behövs mer än bara mål och visioner.
– Det räcker inte att sätta upp fina mål om att vi ska resa mer hållbart. Kollektivtrafiken måste fungera i vardagen. Vi behöver förstå de resor som inte blir av och ge unga bättre incitament att välja tåget.
Vännerna kör bil
Det är en tanke som Anne Danielsen brottas med varje morgon: viljan att ta tåget och frustrationen när det inte räcker.
– Jag har inte råd med bil. Och jag vill helst inte köra bil ändå eftersom det är dåligt för miljön. Men just nu känns det som att det nästan är enda sättet att slippa all stress varje morgon.
Hon berättar att de flesta av hennes vänner i Södertälje kör just bil.
– De orkar inte krångla och sitter hellre 45 minuter i egen bil än att stå och vänta på svettiga pendeltåg. Jag förstår dem.
Orimliga timmar på tåg
För egen del har hon försökt hålla fast vid pendeltåget – av vana, av princip, av plikt. Men tålamodet är naggat.
– Det är tragiskt att säga det, men man blir nästan glad när tåget kommer i tid. Det är så låg ribba. Och det är klart att det påverkar vilken typ av arbetsliv man orkar ha på sikt.
Anne Danielsen skakar på huvudet, ser ut genom fönstret mot perrongen. Efter att ha pendlat till jobbet i två år har hon nyligen fattat ett beslut. Lägenheten i Södertälje är nu ute till försäljning.
– Jag orkar inte längre. Jag letar något i Solna eller runt Västra skogen. Det känns helt orimligt att lägga två timmar om dagen på att sitta på ett tåg jag inte kan lita på. Jag hade hellre promenerat 40 minuter till jobbet varje dag.