Amerikan varnar för fällan som dödar fackföreningsrörelsen Den amerikanske fackledaren David Rolf vill varna sina europeiska kollegor. Foto: Simon Markusson

Amerikan varnar för fällan som dödar fackföreningsrörelsen

Facklig utveckling Den amerikanska fackledaren David Rolf vill varna svenska kollegor för felsteg – eller snarare systemfel – som enligt honom leder till den amerikanska arbetarrörelsens död. I USA behöver en ny modell för kollektiva förhandlingar komma på plats.
8 sep 2017 | 18:52
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Företagsbaserade kollektivförhandlingar blir fackföreningsrörelsens död i USA. Det menar David Rolf som på torsdagen talade inför sina svenska kollegor på LO, TCO, och Saco:s gemensamma ordförandekonferens i Sollentuna – om populism och vad som gått snett i den amerikanska fackföreningsrörelsen.

Arbetsvärlden träffar David Rolf på fredagen innan han ger sig av från ordförandekonferensen. Han är internationell vice ordförande för en av USA:s största fackorganisationer, SEIU, som organiserar runt två miljoner medlemmar inom vård och omsorg. Han är också ordförande för förbundets Seattle-avdelning, har skrivit flera böcker och varit en av ledarna i kampen för en lagstadgad minimilön i USA på 15 dollar i timmen, ”Fight for fifteen”.

Arbetarrörelsen har varit döende i USA under en lång tid.

Men trots sitt engagemang spår han att fackföreningsrörelsen i USA går mot sin död och behöver återuppstå i ny form, som fågeln Fenix. Och då gärna med inspiration från Europa.

– Arbetarrörelsen har varit döende i USA under en lång tid. Donald Trump kommer accelerera dess död men han är inte den enda orsaken till den. Anledningen till att den dör är vårt misslyckade system med företagsbaserade kollektivförhandlingar, säger David Rolf till Arbetsvärlden.

Det var en modell som han menar fungerade i USA under 1930–, 1940– och 1950–talen, när bilindustrin och stålindustrin var de dominerande arbetsgivarna och det fanns ett ganska litet antal företag.

– Tre stora bilföretag, ett stort stålföretag, och sedan fick resten av ekonomin konkurrera med de här industriella arbetsgivarna för att sätta attraktiva löner, säger David Rolf.

Den tiden är dock sedan länge förbi.

Sjunkande siffror

David Rolf citerar nedslående siffror som att endast 6,4 procent av arbetare i privat sektor i USA täcks av kollektivavtal.

– Det är fler amerikaner som tror att chokladmjölk kommer från bruna kor än som omfattas av kollektivavtal, säger David Rolf.

I dag är medelåldern för en anställd inom snabbmatsbranschen 35 år och lönen är omkring 7–8 dollar i timmen

Det är 1950-talet som han nämner som den amerikanska fackföreningsrörelsens topp, när 38 procent omfattades av kollektivavtal.

Och 30 procent är en viktig tröskelnivå.

– När siffran ligger över 30 procent driver de kollektivavtalade lönerna upp lönerna i hela ekonomin eftersom företagen måste matcha lönerna för att förbli attraktiva som arbetsgivare, säger David Rolf.

Ett fenomen som han exemplifierar med General Electrics och IBM under 1950– och 1960–talen.

– General Electrics anställda var fackligt organiserade, inte IBM:s. Men IBM matchade General Electrics lönenivåer för att konkurrera om arbetskraft.

Desto mer centraliserade förhandlingarna är, desto mindre blir inkomstklyftorna i ett land.

Han berättar att hans kontor håller på med en studie som omfattar alla OECD-länder och genom linjär regression analyserar förhållandet mellan centraliseringen av kollektivavtalsförhandlingarna och ojämlika inkomstnivåer.

– Det vi har upptäckt är att desto mer centraliserade förhandlingarna är, desto mindre blir inkomstklyftorna i ett land.

– Så länder som Sverige, som är lyckliga nog att ha nationella, centraliserade förhandlingar, bör dra lärdom av vad som sker i USA och Japan – de två länder bland de avancerade ekonomierna med de lägsta nivåerna av centraliserade förhandlingar.

”Gigekonomins” ursprungliga början

Enligt David Rolf är också den framväxande ”gigekonomin” ett resultat av det amerikanska systemet för kollektivförhandlingar på företagsnivå.

– På grund av vår irrationella rädsla för socialism privatiserade vi vårt sociala kontrakt till anställningsförhållandet under 1930–1950-talen.

– Det mest kända partsavtalet i USA är Detroitfördraget (Treaty of Detroit). Det kallades ”fördrag”, som om det var ett fredsfördrag som resulterat av ett krig, och blev mönstret som satte standarden för kollektivavtal i bilindustrin 1950 – med bestämmelser om sådant som sjukförmåner och pensionsavsättningar.

Han uppfann en affärsmodell som centraliserade vinsterna och decentraliserade riskerna

Bara fyra år senare blev en försäljare av milkshakemaskiner vid namn Ray Kroc så pass imponerad av sin största kund, bröderna McDonalds hamburgerrestaurang i San Bernardino i Kalifornien, att han blev franchisetagare och började en ny karriärbana.

– Han uppfann en affärsmodell som centraliserade vinsterna och decentraliserade riskerna vilket förpassade de anställda till förmånsfri fattigdom så länge de arbetade där. Men ingen brydde sig till en början eftersom det bara var tonåringar.

– I dag är medelåldern för en anställd inom snabbmatsbranschen 35 år och lönen är omkring 7–8 dollar i timmen, säger David Rolf.

Med den historien vill han poängtera att upplösandet av arbetsplatsen inte började med dagens smartphone, utan i periferin av USA:s ekonomi på 1950-talet.

– Nu fortsätter den utvecklingen under 2010-talet med smartphones och ”Uberiseringen” av ekonomin.

Positiva tecken

Men det finns också positiva tecken på förändring i USA. Det faktum att Trumpadministrationen inte kunde få bort Obamacare är något som pekar mot ett amerikanskt perspektivskifte – mot större acceptans för kollektiva lösningar. Liksom ”Fight for fifteen”-rörelsens framgångar med lagstadgade minimilöner.

– I Seattle fick vi igenom en lag som sätter minimilönen till 15 dollar i timmen. Vi var den första stora staden som lyckades, och andra har följt efter. 36 miljoner amerikaner täcks nu av en högre minimilön som resultat av ”Fight for fifteen”.

Vi var den första stora staden som lyckades

– Washington, Oregon, Kalifornien, New York, de täcks alla av minimilöner runt 15 dollar i timmen.

En seger för arbetarrörelsen i USA och för arbetarna. Men inte tillräckligt för att rädda arbetarrörelsen.

– Facklig organisering kommer inte tillbaka med vårt system av företagsbaserade kollektivavtalsförhandlingar. Vi måste uppfinna nästa arbetarrörelse. Det finns inga exempel på ett demokratiskt, kapitalistiskt land som lyckas utan en stark arbetarrörelse.

Hur ska ni lyckas förnya den?

– Vi måste använda den styrka vi fortfarande har i ett litet antal amerikanska städer och stater för att pröva nya former av kollektiva styrkor – vilket inkluderar sektorsvisa avtalsförhandlingar efter Europeisk modell. Vi måste lära oss från resten av världen och inte bara upprepa misstagen från vårt förflutna.

8 sep 2017 | 18:52

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev