Mot bakgrund av den debatt som uppstått beträffande vilket ansvar UD haft för att evakuera sina lokalanställda vid Sveriges ambassad i Kabul efter talibanernas maktövertagande, har mer allmän kritik mot myndigheten lyfts av fackliga företrädare.
Britta Lejon, ordförande för ST, är en av dem som kritiserat UD för dess bristande arbetsgivaransvar. Till Arbetsvärlden har hon uppgett att det föreligger en stor klyfta mellan arbetsvillkoren för de från Sverige utsända tjänstemännen och de lokalt anställda på Sveriges utlandsbeskickningar, varav den senare gruppen utgör majoriteten av arbetstagarna inom utlandsmyndigheterna.
Enligt Britta Lejon är det ett problem att UD inte tillämpar svenska arbetsrättsliga lagar i fråga om lokalt anställd personal, utan i stället utgår ifrån deras hemlands villkor. Detta innebär att till exempel att villkoren för den lokalanställda personalen som tidigare arbetade vid ambassaden i Kabul reglerats utifrån afghansk arbetsrätt, medan de svenska tjänstemännens anställningar reglerats utifrån svensk rätt.
UD lever inte upp till sin egen standard
En person på ST som god inblick i de lokalanställdas arbetsförhållanden på utlandsmyndighetens beskickningar är Thomas Janson i fackförbundets avdelningsstyrelse på Regeringskansliet. Liksom Britta Lejon anser han att UD brister i sitt arbetsgivaransvar.
– UD måste sopa rent framför sin egen dörr. Många av de som jobbar å regeringens vägnar med demokratisatsningar i de länder där de är verksamma saknar själva fulla fackliga rättigheter, säger Thomas Janson och fortsätter:
– Så det finns en motsättning att de anställda ska verka för något som de själva inte åtnjuter.
Thomas Janson säger att lokalt anställda i och för sig har rätt att organisera sig. Men i praktiken är de likväl förhindrade att verka som fackligt förtroendevalda.
Jag förstår inte hur det här skulle vara så svårt att lösa. Alla skulle vinna på det.
– De lokalt anställda har inte rätt att verka som förtroendevalda och de får inte lov att engagera sig i fackliga aktiviteter på arbetstid, till skillnad från övriga anställda. De har heller inte möjligheter att representera sina medlemmar gentemot arbetsgivarna på ambassaderna eller få ledigt för facklig utbildning, säger han.
Begränsade möjligheter att förändra missförhållanden
Av UD:s omkring 1 400 lokalt anställda är ungefär 400 medlemmar i ST. Men eftersom dessa inte har rätt att verka som förtroendevalda är deras möjligheter att genom facket påtala problem och missförhållanden på sina arbetsplatser tydligt begränsade.
– Det naturliga hade varit om facket hade kunnat diskutera arbetsmiljöproblem och andra frågor med ambassadledningen. Men vad som nu händer om en lokalt anställd blir utsatt för trakasserier eller sägs om på felaktiga grunder är att frågan går upp direkt till UD, säger Thomas Janson och fortsätter:
– I bästa fall blir det då en diskussion mellan ST:s avdelningsstyrelse på Regeringskansliet och UD. Ofta efter påtryckningar från avdelningen. Men ofta händer ingenting.
Genom åren har Thomas Janson och hans fackliga kollegor på Regeringskansliet försökt hantera ett stort antal missförhållanden som uppstått på utlandsbeskickningar runt om i världen. Men eftersom dessa arbetsplatser saknar fulla fackliga rättigheter är det inte enkelt för dem att övervaka efterlevnaden av de arbetsrättsliga reglerna på dessa beskickningar.
Krångligt med facklig representation
– I Sverige har vi genom den fackliga närvaron möjlighet att kontrollera villkorsfrågor, men vi har ingen möjlighet att göra det i dessa fall. Och det tar oproportionerligt mycket tid för oss att hantera de situationer som uppstår inom utlandsmyndigheterna.
Det naturliga hade varit om facket hade kunnat diskutera arbetsmiljöproblem med ambassadledningen
Thomas Janson säger att han fått indikationer på att många ambassadörer hade föredragit om UD gett dem möjlighet att samverka med fackligt förtroendevalda från utlandsmyndigheterna. Detta eftersom personalarbetet på så vis skulle löpa smidigare. Och han ställer sig frågande till vad myndigheternas ovilja att backa i den här frågan bottnar i.
– De drar verkligen benen efter sig. Vi har diskuterat denna fråga i snart sju år. Vad vi fått höra är att det är krångligt eller för att det skulle innebära säkerhetsproblem och liknande. Men jag förstår inte hur det här skulle vara så svårt att lösa. Alla skulle vinna på det, säger Thomas Janson.