En ny rapport från IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visar att samma mönster som syns internationellt finns även här i Sverige. När ett område passerar en viss andel invandrare bland invånarna blir det mindre populärt bland infödda, vilket så småningom kan leda till att området med tiden blir helt segregerat.
Forskarna studerat det som kallas brytpunktsfenomenet, det vill säga just den punkt när infödda börjar flytta ut från bostadsområden på grund av inflyttning av invandrare.
Bara genomsnittsområden finns med
Studien omfattar svenska bostadsområden snarlika genomsnittsområden i de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö vad gäller socioekonomisk status och andel invandrare, områden som låg strax över respektive strax under den identifierade brytpunkten. Här finns alltså inte bostadsområden som betraktas som utanförskapsområden med.
– Det kan vara områden mitt inne i städerna, och i förorter. Genomsnittskvarter, vilket gör dem intressanta och relevanta att titta på, säger Alexander Willén, doktorand i Policy Analysis vid Cornell University i USA, och en av rapportens författare.
Brytpunkt vid en femtedel invandrare
En viktig del av forskningen har varit att bestämma var den brytpunkten går. 1990 var brytpunkten 18 procent invånare med invandrarbakgrund, tjugo år senare hade den ökat med två procentenheter, till 20 procent.
– Ur integrationssynpunkt är det en positiv utveckling. Att brytpunkten går uppåt visar på en större acceptans för inflyttning av invandrare över tid, förklarar Alexander Willén.
Studien visar att ökad boendesegregation inte får negativa effekter för hur individen presterar på arbetsmarknaden
Forskarna har vidare tittat på vad som hänt invånarna de följande decennierna i de områden där andelen invandrare ökat kraftigt från att ha legat precis över brytpunkten 1990. Och studien visar att en ökad boendesegregation inte nödvändigtvis får negativa effekter för hur individen presterar på arbetsmarknaden.
De barn som bodde i de studerade genomsnittskvarteren 1990 och där den etniska segregationen ökade, presterade bara något sämre i skolan under det följande decennierna de som bodde i områden där segregationen inte ökade. Mest negativt påverkades pojkar och barn till lågutbildade.
Något färre i högskolestudier
– Det betyder att individerna har lite sämre betyg i grundskolans huvudämnen, att något färre väljer studieförberedande gymnasieutbildning och något färre påbörjar studier på högskolenivå, förklarar Alexander Willén.
– Vår analys visar att de kortsiktiga utbildningseffekterna inte har någon påverkan på hur individerna presterar på arbetsmarknaden. Med arbetsmarknadsutfall menar vi utfall i form av löner, om man är anställd och om man får olika typer av bidrag.
Det rapporten pekar på kan därmed fungera som en väckarklocka för beslutsfattare. När ett område passerar brytpunkten blir det snabbt mindre populärt bland infödda och kan därmed leda till att det med tiden blir helt segregerat, sådana områden där boendes skolresultat och möjligen att hitta in på arbetsmarknaden är betydligt sämre än för befolkningen i stort – så kallade utsatta områden.
Möjligen kan policys som ytterligare ökar acceptansen höja brytpunkten och därmed minska denna typ av boendesegregering från att uppstå
Så vad kan beslutsfattare då göra för att förhindra boendesegregation och hålla uppe både studieresultaten och en inkluderande arbetsmarknad? En hel del menar Alexander Willén:
– Acceptansen för att bo kvar och blanda sig med folk från andra grupper har som sagt ökat sedan 1990. Möjligen kan policys som ytterligare ökar den acceptansen höja brytpunkten och därmed minska denna typ av boendesegregering från att uppstå.