– Jag brinner för omställning i arbetslivet och är själv ett bra exempel på livslångt lärande, säger han när vi träffas på en bar i Bryssels EU-kvarter inte långt från hans blivande arbetsplats.
Carl-Albert Hjelmborn är 47 år och har bott i Bryssel i tio år. Men att han skulle hamna i EU:s huvudstad var långt ifrån självklart.
På 1990-talet gick han Musikhögskolan och jobbade en del som frilansande musiker. Än idag spelar han bastuba då och då i en amatörorkester, men någon karriär som yrkesmusiker blev det ju inte.
– Nej, jag insåg att det var svårt att få fast jobb som musiker så jag skolade om mig, började läsa språk och statsvetenskap på Stockholms universitet.
Det gäller att hitta en modell på europeisk nivå samtidigt som man bevarar den svenska modellen.
Efter studierna blev han omvärldsanalytiker på Sveriges Förenade Studentkårer, vilket snart ledde vidare till regeringskansliet och en tjänst som departementssekreterare på utbildningsdepartementet.
Han jobbade på departementet under flera olika ministrar mellan 2004 och 2009. Sedan sökte han jobbet som utbildnings- och forskningsråd på Sveriges EU-representation i Bryssel. Efter fem år där erbjöds han jobbet som vd för Skåne European Office och från nyår är det alltså facket som väntar. Varför?
– Att få jobba med de sociala frågorna är det viktigaste för mig, det är både det korta och långa svaret. Som jag ser det står Europa och skälver med hur de frågorna hanteras.
Den nye chefen för LO, TCO och Sacos Brysselkontor vill avvakta med att gå alltför djupt in i de fackliga sakfrågorna. Men i den uppmärksammade frågan om europeiska minimilöner som EU-kommissionen har aviserat har han läget klart för sig.
– Det gäller att hitta en modell på europeisk nivå samtidigt som man bevarar den svenska modellen. De svenska facken har goda skäl att hålla kommissionen i hårda tyglar. Historien har visat att det snabbt kan dra iväg och plötsligt finns det en lagstiftning på plats. Därför måste man säga tydligt nej.
Samtidigt är Carl-Albert Hjelmborn medveten om att facken i andra länder skriker efter EU-lagstiftning för att få upp sina löner och arbetsvillkor. Han konstaterar att detta blir en grannlaga uppgift framöver.
Jag har viss förhandlingsstrategisk bakgrund och vet hur det kan vara när situationen är helt låst. Då blir man rätt snabbt oväsentlig.

Fackens brysselkontor håller till i ett Maison du Maître-hus på Avenue de Tervueren.
Den fråga han framför allt brinner för och som kommer att bli ännu mer central framöver är omställning i arbetslivet. Ett aktuellt exempel är den nödvändiga omställningen på grund av klimatförändringarna. Den 11 december kommer EU-kommissionären Frans Timmermans att presentera den nya kommissionens klimatpolitik som bland annat innehåller en fond för rättvis omställning.
– Det tror jag delvis är ett resultat av att den internationella fackföreningsrörelsen har krävt en ”just transition”, säger Carl-Albert.
En sak han känner att han behöver lära sig mer om i det nya jobbet är ”det inre livet” i de tre centralorganisationer han ska företräda.
– Vi måste förstå varandras ståndpunkter. Jag har viss förhandlingsstrategisk bakgrund och vet hur det kan vara när situationen är helt låst. Då blir man rätt snabbt oväsentlig. Ska jag ha en bra diskussion med mina huvudmän måste jag också känna dem tillräckligt väl. Så det måste jag lägga mycket tid på nu.
Härom kvällen träffade han sina motsvarigheter från de övriga nordiska ländernas Brysselkontor.
– Det stärkte mig i uppfattningen att det här ska bli spännande och intensivt. Det är en stark reformagenda på gång inom EU och alla verkar stå på tå inför detta, säger han.
Själv har Carl-Albert aldrig haft ett fackligt förtroendeuppdrag. Under åren i regeringskansliet var han medlem i ST. Som direktör i Region Skånes bolag var han inte fackligt ansluten, men nu har han just gått med i ett belgiskt förbund.