SKR: ”För slapp arbetsmarknadspolitik”

Till landets kommunkontor kliver människor in för att få hjälp med sådant som att hitta på Arbetsförmedlingens hemsida. Eller för att skriva in sig på myndigheten. Eller för att förstå ett beslut därifrån. Eller för att få skjuts till ett av Arbetsförmedlingens kontor som ligger på annan ort.

Det visar Sveriges kommuner och regioners (SKR) senaste undersökning av arbetsmarknadspolitiken.

Det är den sista i sitt slag, enkäterna har gjorts varje år sedan 2019 när Arbetsförmedlingen tvingades stänga över hälften av sina lokalkontor över hela landet, tusentals anställda förlorade jobbet, de digitala tjänsterna blev fler och privata utförare skulle ta över större delen av arbetsförmedlandet.

SKR: Många får inga insatser

I den senaste undersökningen, som skickades ut i slutet av förra året, har 242 av 290 kommuner svarat. I stort sett alla anser sig tvungna att hjälpa arbetslösas kontakter med Arbetsförmedlingen.

– Likvärdigheten sviktar och endast hälften av kommunerna uppger att samverkan fungerar. Många försörjningsstödstagare som är inskrivna på förmedlingen får idag inga insatser. Det är en för slapp arbetsmarknadspolitik. Regeringen behöver börja agera, säger Roy Melchert, chef för arbetsmarknadssektionen på SKR i en kommentar.

Människor som behöver försörjningsstöd från kommunens socialtjänst har visserligen minskat något de senaste åren. Däremot kvarstår det vanligaste hindret för en egen försörjning, att man saknar ett jobb. Arbetslöshet ligger bakom närmare hälften av mottagarna av försörjningsstöd.

Så har det sett ut sedan 2010 när Socialstyrelsen började samla in data.

Emil Johansson, enhetschef på Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsavdelning, håller inte med om SKR:s bild att samverkan inte fungerar. Han säger att i myndighetens interna uppföljningar blir den ”strategiska samverkan” med kommunerna bara bättre.

– Det är deras enkätundersökning, och det finns många följdfrågor man skulle behöva ställa. Som hur många de faktiskt behövt hjälpa. Men det finns fortfarande utmaningar i den operativa individsamverkan. Det kan handla om att vi inte lyckas realisera det vi säger i våra överenskommelser, eller att vi har lite olika syn på vem som gör vad.

Till ”utmaningar i den operativa individsamverkan” hör människor som bollas mellan systemen.

Som när en kommun tycker att någon står till arbetsmarknadens förfogande, och därför är Arbetsförmedlingens ansvar.

Medan Arbetsförmedlingens bild är att personen saknar rätt, eller helt saknar, utbildning och därför inte riktigt har en chans på arbetsmarknaden. Därför behöver personen först kommunal vuxenutbildning.

– Där har vi en utmaning. Men för att det ska fungera måste också kommunerna fungera internt, förvaltningar och nämnder måste samspela. En person med behov av utbildning behöver få samma krav och stöd från en arbetsmarknadsenhet, vuxenutbildningen och Arbetsförmedlingen. Det kan idag bli för svårt att förstå för individen, säger säger Emil Johansson.

Kan ni bedriva arbetsmarknadspolitik i hela landet i dag?

– Vi ska ge likvärdigt stöd i hela landet och vi ser att arbetssökande får tillgång till insatser oberoende om det finns ett kontor på hemorten. Vi kan hela tiden bli bättre. Det pågår ett ordentligt internt arbete och en förtydligad styrning i att prioritera de som står långt från arbetsmarknaden.

Ansvaret är 10 000-kronorsfrågan

Om inte experterna riktigt kan säga vem sköter arbetsmarknadspolitiken, hur ska man själv förstå vem som har ansvar för vägen till arbetsmarknaden?

– Det är 10 000-kronorsfrågan. Kommunerna har inget ansvar men rätt att bedriva arbetsmarknadspolitik. De har jättemycket arbetsmarknadspolitik men ingen skyldighet att göra det, säger Ulrika Vikman, senior analytiker på IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.

Att folk bollas mellan kommun och stat innebär också olika lagstiftningar, olika politikområden och olika politiker. Efter 1990-talskrisen när många blev arbetslösa växte också gruppen som aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden. I stället blev inkomsten socialbidrag, eller försörjningsstöd som det heter i dag.

För att hantera det här har socialtjänstlagen sedan dess ändrats flera gånger. Kraven har ökat på den som söker stödet.

– Man tycker inte att Arbetsförmedlingen gjort sitt jobb och i stället försökt anpassa socialtjänstlagen därefter, säger Ulrika Vikman.

Hon poängterar att det finns fördelar med en lokal arbetsmarknadspolitik, det vill säga att kommunen sköter den. I kommunen har man bättre koll på vad som efterfrågas just där man bor.

Det är också risken. För kommunen tar antagligen inte hänsyn till landets behov. Att kostnader då kan flyttas från kommun till stat. Och att människor aldrig flyttar för jobbens skull. Det kan bli väldigt olika ställt i olika delar av landet.– Men den dimensionen kan de ha centralt också. Teoretiskt kan Arbetsförmedlingen tänka att kommunerna kan ta de svåra så att vi slipper. Det kan gå åt olika håll.

”Ingen politiker tar tag i frågan”

Ett annat problem med kommunernas insatser för arbetslösa med försörjningsstöd är att det är svårt att få överblick. Det ser väldigt olika ut i 290 olika stora och styrda kommuner.

För en institution som IFAU blir det svårt att utvärdera, eftersom data inte alltid finns.

Och då är vill tillbaka i politiken. Frågor som arbetsmarknad och försörjningsstöd är ideologiskt laddade. Men det kan även finnas splittringar inom ett parti. Inte sällan är ju riksdagspolitiker före detta kommunpolitiker.

– Det är ett politiskt beslut vem som ska ta det här ansvaret. Men det beslutet har ingen riksdagspolitiker eller regering riktigt velat ta. Jag tror det beror på olika syn om kommunerna ska vara här eller inte, säger Ulrika Vikman.