Det är bekymmersamt att staten blir alltmer frånvarande i stora delar av landet. Det menar såväl SKL som TCO efter dagens besked från Arbetsförmedlingen om att 130 kontor ska läggas ner som konsekvens av politikernas budgetbeslut.
Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg meddelade på måndagen att myndighetens styrelsen har fattat beslut som innebär att runt 130 AF-kontor läggs ner runtom i landet. Enligt pressmeddelandet stängs i första hand kontor i mindre och medelstora städer.
På SKL är man mycket bekymrad.
Inga kontor i 70 kommuner
När SKL kartlade Arbetsförmedlingens närvaro i landet visade det sig att under åren 2015-2018 har myndigheten successivt minskat antalet kontor i
Sverige.
I cirka 70 kommuner har kontoren helt försvunnit.
När Arbetsförmedlingen saknar ett kontor i kommunen försvårar det framför allt för nya
arbetssökande med särskilda behov att skriva in sig. Många får åka långt till
grannkommunens kontor, vars öppettider ofta är begränsade.
När det gäller inskrivning digitalt är det för svårt för mer utsatta grupper som t.ex. språksvaga och kommunen behöver hjälpa till.
– Vi visar i en kartläggning att Arbetsförmedlingen redan har lagt ner många kontor (läs mer här), också i kommuner där man haft mycket etablering av nyanlända att lösa. Och nu, med det här beskedet, blir det ännu tuffare, säger SKL:s ordförande Lena Micko (S) till Arbetsvärlden.
– Det är oerhört viktigt att understryka att staten har ett ansvar för nationell arbetsmarknadspolitik. kommunerna i Västernorrland har pekat på stora risker för att samhället inte längre kommer att vara närvarande i vissa delar av landet. Och vad gör vi då?
Risk för vakuum
För, menar Lena Micko, konsekvenserna av nedläggningar kommer att se olika ut i olika delar av landet.
– Det finns kommuner som kommer att ta ett större ansvar, för det gör de redan i dag. Men kommuner behöver att staten är närvarande, och man måste koordinera sig. Minskar antalet kontor ytterligare finns en stor risk för att det i stället skapas ett vakuum, och det blir kommunerna som får ta smällen.
Arbetsförmedlingen ser dels digitaliseringen, dels bildandet av servicekontor som möjliga lösningar på frånvaron av fysiska kontor. Lena Micko säger att SKL är positiva till servicekontor.
– Men det finns inga nya pengar aviserade för det som det ser ut nu.
Alla de partier som ingår i januariöverenskommelsen borde ha en fördjupad diskussion om det här.
Lena Micko ser hur Arbetsförmedlingens frånvaro måste bli en nationell fråga för regering och riksdag.
– Vad får det här för konsekvenser för enskilda? Det är oerhört viktigt med en samordning. Men det är ganska otydligt vilket ansvar vi kan ta. Jag skulle vilja att man från riksdag och regering tar till sig kritiken, och – trots budgetproblemen – försöker ta ett omtag till om arbetsmarknadspolitiken.
Hur ser du på arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons uttalande att det inte kommer så mycket mer resurser i en vårändringsproposition?
– Jag tycker att alla de partier som ingår i januariöverenskommelsen borde ha en fördjupad diskussion om det här.
Vad händer nu med möjligheten att erbjuda likvärdigt stöd och service i hela landet?
Kristina Lovén Seldén, arbetsmarknadsutredare på TCO.
Arbetsmarknadsutredaren Kristina Lovén Seldén på TCO är inte så överraskad över dagens besked men slås av både den höga takten i nedskärningarna på Arbetsförmedlingen, liksom omfattningen av dem, något som hon tycker ger anledning till oro.
– Vad händer nu med möjligheten att erbjuda likvärdigt stöd och service i hela landet? SKL:s rapport från förra året visar också att man redan har dragit ner rejält, och hur likvärdigheten och arbetet med nyanlända och andra arbetssökanden redan nu påverkas.
Det här beskedet i dag gör snarare att ansvaret riskerar att förskjutas, från Arbetsförmedlingen
Kristina Lovén Seldén påminner om att kravet på likabehandling står inskrivet i Arbetsförmedlingens myndighetsinstruktion, liksom att det i januariavtalet mellan S, MP, L och C faktiskt står, att ”Staten genom Arbetsförmedlingen har myndighetsansvaret för arbetsmarknadspolitiken”.
– Arbetsmarknadsutredningen föreslår ju hur ansvaret mellan stat och kommun kan tydliggöras. Men det här beskedet i dag gör snarare att ansvaret riskerar att förskjutas, från Arbetsförmedlingen. Om man lägger ner utan att ansvaret tydliggörs kan det bli ett glapp.
Därför finns också risk att de lösningar, som Arbetsförmedlingen själv föreslår i dagens pressmeddelande om att man ska samverka med kommunerna och samlokalisera, de lösningarna kanske saknar verkliga förutsättningar menar hon.
– Det talas ofta mycket om samverkan, men det vet alla som ska genomföra det att det krävs strukturer för att det ska fungera, förklarar Kristina Lovén Seldén.
Sämre service för de som inte är digitaliserade
Hon känner sig inte heller övertygad om att digitaliseringen som Arbetsförmedlingen nu sätter tilltro till ska lösa problemen.
Kritik mot AF:s digitalisering
- När Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen 2018 granskade 75 ärenden hos Arbetsförmedlingen, visade det sig att 59 procent av de sökande inte fick tillräckligt
stöd utifrån Arbetsförmedlingens bedömning av stödbehov. - 81 procent av de arbetssökande som inte använder
Arbetsförmedlingens digitala tjänster tillhör en grupp som Arbetsförmedlingen
bedömer har sämre förutsättningar att få arbete. - IAF:s granskning visade samtidigt att mot att Arbetsförmedlingen brister i att ge tillräckligt stöd till
arbetssökande som inte använder digitala tjänster, vilket innebär att tiden
i arbetslöshet riskerar att förlängas.
– Där tänker jag på IAF-rapporten (läs mer här) som visar att de arbetssökande som inte använder de digitala verktygen får sämre service från Arbetsförmedlingen. Och de grupperna är de som AF själva kategoriserar som prioriterade.
– Hela idén med digitaliseringen var ju att avlasta för att låta kontoren fokusera på dem med behov av särskilt stöd. Så det finns en motsättning i det med.
Arbetslösheten bland TCO-medlemmarna är med några få undantag mycket låg i dag.
– Men utifrån ett samhällsperspektiv är även TCO-medlemmarna betjänta av att vi har ett samhälle som håller ihop. I grunden är det ett demokratiproblem om arbetsmarknadspolitiken inte längre är likvärdig för alla.