Det tog lite tid, men nu är SD stora även i det röda gamla Norrland. Framväxten började ju i Skåne, i kommuner där ett visst ideologiskt arv hade överlevt på gods, herresäten och i storbondgårdarna. Det hade med jämna mellanrum visat sig, som i Sjöbo på 80-talet, när centerpartisten och kommunalrådet Sven-Olle Olsson ställde till med folkomröstning om flyktingmottagandet.
”Sjöbo visar vägen” skrev SD på sina valaffischer i sina första kampanjer. I valet 1991 fick de sina första mandat i Höör och Dals Ed.
Sedan spred sig de Sverigedemokratiska valsegrarna över landet, och allt längre norrut. Men vid Dalälven tog det länge stopp. Eller inte helt stopp. Men det gick betydligt långsammare. Röstsiffrorna var länge väldigt blygsamma.
Samhället är alltid hierarkiskt
Det fanns en tes, hämtad från historikern Lovisa Broström, som gick ut på att en idé om överordning – och därmed en underordning av etniciteter, klasser, minoriteter – aldrig riktigt kunde få fäste hos en befolkning som själva varit underordnade och koloniserade. ”Man finner inte kräftan, eken eller adelsmannen norr om Limes Norrlandicus”, som det stod i en gammal lärobok. Norrland, en gång i tiden koloniserat av statsmakten för råvarornas skull, kunde väl aldrig välja ett parti med rötter i nationalsocialism och rasism?
Men sedan började ändå SD växa. Långsammare än söderöver, men stadigt.
I Norrland var socialdemokratin den högsta kasten.
För samhället är, oavsett hur det är ordnat, alltid hierarkiskt. Och i Norrland var socialdemokratin den högsta kasten. Det var förvisso en demokratisk rörelse, men rätt maktfullkomlig ändå på sina ställen där även facket och den S-märkta lokaltidningen hade makt och tolkningsföreträde. Den ekonomiska makten hade man sällan, den fanns hos – eftersom vi talar om Norrland – det externa kapitalet, storbolagen, utanvidsägarna och det utländska industrikapitalet. Men man hade makten över samhället, och man tog hand om de sina. Man skapade förväntningar som försummades och glömdes bort.
S reviderade aldrig sina löften
Det är nu svårt att klandra socialdemokratin för allt vad som skett de senaste fyrtio åren; globaliseringen, digitaliseringen, välfärdstjänsternas marknadisering och den traditionella manlighetens kris. Men den som har makten får i någon mån ändå alltid skulden för vad som skett. Socialdemokratin har också förvandlats i grunden, eller mött sin tid – beroende hur man ser på det. Men utan att egentligen revidera sina utställda löften.
Till slut blev det ett lite väl stort glapp mellan talet om att alla skulle med och känslan av att ha blivit ifrånsprungna och bortglömda i en landsända där avståndet till makten tycktes bli allt större för varje år som gick.
Sällan talar de om infrastruktur, vård, arbetsmarknad, behovet av lokal service eller andra frågor av stor vikt i en gles landsända.
Växer trots dåligt ledarskap
SD har märkligt nog varit rätt dåliga på att exploatera dessa avstånd och denna känsla av politisk övergivenhet. De har inte mycket till landsbygdspolitik, och deras nära band till Svenskt Näringsliv har också i grunden förändrat deras politik. Snarare än att tala om bättre välfärd försvarar de välfärdskapitalisternas rätt att fortsätta som tidigare. Sällan talar de om infrastruktur, vård, arbetsmarknad, behovet av lokal service eller andra frågor av stor vikt i en gles landsända.
Kvaliteten på de lokala representanterna har varit låg, skandalerna har duggat tätt, närvaron på fullmäktigemötena usel, förslagen få, men ändå har de vuxit i kommunerna.
Och i detta riksdagsval har SD ökat med 5,1 procentenheter i Västernorrland, 4,4 i Norrbotten, 4,5 i Gävleborg och lika mycket i Jämtland.
Sverige sist ut i Norden
Samtidigt har Socialdemokraterna på det nationella planet blivit indragna i ett kulturkrig. Först som försvarare av generös invandring, sedan som exekutörer av en stramare sådan, men ändå med solidariteten och toleransen som slagträ i Twitterdebatterna. Högerut drev SD fram en självradikalisering hos de politiker som förtvivlat försökte rationalisera sina närmanden.
Hela denna process har i någon mån varit ytterst förutsägbar. De nordiska länderna har redan upplevt varje steg i dansen. Den norska forskaren Elisabeth Ivarsflaten pekade i en analys, där hon jämförde högerextrema partier i Norge, Danmark, Frankrike och Nederländerna, redan 2008 på fyra orsaker till väljarströmmarna:
– missnöje med ekonomin
– misstro mot det politiska etablissemanget
– missnöje med migrationen
– ogillande av miljö- och klimatanpassningar
På alla punkter har SD vunnit i trovärdighet, utan att ha ens anstränga sig. De etablerade partierna har inte levererat en tillräckligt bra politik, inte varit respektfulla i sin kommunikation, utgått allt för mycket från vad som funkar i urbana miljöer.
Vad Norrland beträffar fanns det ingen magisk gräns i höjd med Limes Norrlandicus – Dalälven. Det vet vi nu.