”SD kommer göra avtryck i kulturpolitiken”

Sätt stopp, dra tillbaka och skär ned. Mönstret i Sverigedemokraternas politik – både lokalt och på riksdagsnivå – har i mångt och mycket präglats av en vilja att minska stödet på olika kulturområden, stoppa det man uppfattar som subversiv konst och köra misshagliga författare på porten.

Kulturpolitik brukar vanligtvis inte skapa de stora rubrikerna, men framöver kan den få mer uppmärksamhet. Det anser Andreas Johansson Heinö, förläggare på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och författare till boken ”Anteckningar från kulturkriget” som utkom förra året.

– Kulturpolitiken brukar hamna långt ned på dagordningen för de flesta partier men SD prioriterar, relativt sett, kulturpolitiken mycket högre, säger han.

Man kan tänka sig att SD  går med på skattesänkningar som är viktigt för Moderaterna och då måste få någonting i utbyte.

Vill påverka hur public service styrs

Att Sverigedemokraterna brinner för kulturfrågorna hänger samman med att de utgör en viktig del av SD:s vision för det svenska samhället, uppger Andreas Johansson Heinö. Något som tar sig uttryck i partiets formuleringar om att den svenska kulturens särart bottnar i Nordens historia, natur och klimat och att det är viktigt att värna seder och bruk som en del av det som SD betecknar ”vår gemensamma identitet”.

Andreas Johansson Heinö.

Om högerblocket med M, KD, L och SD vinner valet den 11 september kan kulturfrågorna vara ett område som det blir strid om, enligt Andreas Johansson Heinö.

– Man kan tänka sig att SD till exempel går med på skattesänkningar som är viktigt för Moderaterna och då måste få någonting i utbyte i form av symboliskt viktiga köttben, säger Andreas Johansson Heinö.

Han fortsätter:

– Dels vill SD ha mer pengar till Skansen och till hembygdsföreningar, något som kan ses som mer ofarligt och tacksamt än det faktum att de vill begränsa public service på olika vis. De har sagt att de vill minska resurserna men också påverka innehållet och hur public service styrs, som de upplever som vänstervridet.

Till synes oskyldiga symbolfrågor kan vara ett sätt att långsiktigt tillskansa sig inflytande

Men att gå så långt som att avskaffa public service är inte ens SD villiga att göra, understryker Andreas Johansson Heinö.

– De är inte helt igenom fientliga till public service i sig, och inser värdet av public service som den samlande lägerelden. Det är delar av public service de inte gillar men jag tror inte man kan vänta sig några snabba radikala förändringar efter valet. Jag tror inte att P3 kommer att läggas ner.

Men de till synes oskyldiga symbolfrågorna kan vara ett sätt för SD att långsiktigt tillskansa sig inflytande på kulturens område i en vidare mening, anser statsvetaren Niklas Bolin vid Mittuniversitetet.

– På så sätt ser de kulturen som ett sätt att cementera stadigvarande och långtgående värderingar som vi ska rätta oss efter i samhället, säger Niklas Bolin som forskar om politiska partier och politiskt beteende.

Niklas Bolin.

Ett exempel på det är den konservativa tankesmedjan Oikos som bildades 2020 av Mattias Karlsson som tidigare var gruppledare i riksdagen för Sverigedemokraterna.

Tankesmedjan, som drivs av Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism, har av den antirasistiska tidskriften Expo beskrivits som ett sätt för SD:s ledning att ”bryta ny mark för sitt politiska projekt”.

Med Oikos vill SD – det breda pragmatiska nationalistiska partiet – ta ägarskap över den svenska konservatismens utveckling, skriver Expo.

Ville stoppa författarbesök

På lokal nivå har SD gjort sig kända för att vilja påverka och styra själva innehållet i konsten. Ett exempel är då SD:s kommunalråd Louise Erixon i Sölvesborg tillsammans med samstyret ville stoppa det man ansåg vara ”utmanande samtidskonst”.

Vid ett annat tillfälle försökte SD i Täby sätta stopp för ett författarbesök på biblioteket för att det skulle handla om normkritik och hbtqi-frågor. Författarbesöket genomfördes dock som planerat.

I andra länder där högerpopulistiska partier fått inflytande har inskränkningarna varit betydande.

Anders Widfeldt.

– I Danmark har man dragit åt tumskruvarna på Danmarks radio. Men man ska komma ihåg att detta beror på att Dansk folkeparti har fått med sig andra partier som gått med på detta, säger Anders Widfeldt som forskar på högerpopulistiska partier vid universitetet i Aberdeen.

Annars är det i Östeuropa som det stora kulturpolitiska slagfältet äger rum. I länder som Ungern och Polen har det högernationalistiska inflytandet fått omfattande konsekvenser.

I Polen hamnade den svenske konstnären Peter Andersson mitt i ett stort kulturbråk för två år sedan som slutade med att Eulalia Domanowska, chefen för det museum där Andersson ställde ut, tvingades sluta.

Enligt Domanowska själv berodde det på att hon var alltför frispråkig och liberal.

Drivit en hård mediepolitik i Ungern

Museichefen är bara en i raden av kulturchefer som tvingats bort sedan det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa kom till makten 2015.
Några andra exempel är det polska filminstitutet och polska teatern i kulturstaden Wroclaw där cheferna fick sparken.

– Och i Ungern har man strypt medel till vissa kulturinstitutioner och kulturutbildningar och drivit en mycket hård mediepolitik. Men till saken hör att nationalkonservativa Fidesz har varit det dominerande partiet under så många år, och jag skulle säga att premiärminister Órban till och med har ett tryggare och ännu starkare stöd än vad socialdemokratin i Sverige hade under så lång tid, säger Anders Widfeldt.

Blickar man vidare finns andra extrema exempel, som i Brasilien där högerpopulistiske president Jair Bolsonaro realiserade sina planer på att helt sonika lägga ned landets kulturdepartement.

Men vad Sverige anbelangar är steget mycket långt mellan dessa ytterlighetsexempel och SD:s nuvarande kulturpolitik, påpekar Anders Widfeldt.
– För SD är invandrarfrågorna och asylfrågorna fortfarande det viktigaste på dagordningen och det man prioriterar. Några ingrepp liknande de i Ungern har SD inte sagt sig vilja genomföra – i alla fall inte ännu, säger han.