I januari lade den argentinske presidenten Javier Mileis regering fram ett förslag till arbetsmarknadsreform som utlöste alarm inom fackföreningsrörelsen. Under rubriken “Lag för att uppmuntra investeringar och arbete” föreslås bland annat att den anställde ska kunna “frivilligt” avsäga sig rättigheter som garanteras i ett kollektivavtal.
Andra förslag är att tillåta arbetsdagar på upp till 12 timmar utan övertidsersättning, det ska bli möjligt att betala delar av lönen med exempelvis kuponger till företagets egna kafeteria (ett system som blev ökänt under Argentinas ekonomiska kris på 90-talet) och arbetsgivarna ska kunna anlita särskilda “medicinska granskare” för att underkänna sjukintyg.
Presidentdekret från december – som det återstår att se om domstolar kommer anse giltiga – begränsar också skadestånd för ogiltiga uppsägningar, begränsar strejkrätten i “samhällsnödvändiga verksamheter” och gör blockader till skäl för uppsägning.
”En reform på beställning från arbetsgivarna som kör över de anställdas etablerade rättigheter”, kommenterar CTA, en av landets fackliga centralorganisationer.
Löneökningar begränsas
Det är dock inte på alla områden som Milei följer principen “minsta möjliga statliga inblandning”. Under januari har regeringen förklarat att den kommer vägra godkänna kollektivavtal med mer än 1 procents månatliga löneökningar – medan inflationen fortfarande ligger runt 2,5 procent i månaden. Utan ett offentligt erkännande är det oklart vilken juridisk giltighet avtalen har.
Arbetsgivarna tycks i varje fall ha lystrat till signalen. Företagen inom Argentinas fiskeflotta föreslår en 30-procentig lönesänkning, för att “kompensera ökande kostnader och fallande försäljning” – förvisso ett extremt bud inom en liten bransch. Techint, landets största metallindustri, insisterar på månatliga löneökningar på högst just 1 procent.
Hårdast drabbade, när myndigheters budgetar har skurits ned drastiskt, har dock offentliganställda varit – ofta grupper ur medelklassen, från läkare och socialarbetare till administratörer. I offentligheten har nedskärningarna ofta kunnat framställts som en bortrensning av tramsverksamheter som bara varit till för att skapa jobb åt politikernas släktingar.
Sjukhus ockuperades

Foto: privat
I verkligheten är det sällan så enkelt att skära ned utan att det får konsekvenser. Hospital Bonaparte, landets mest avancerade mentalsjukhus och beroendeklinik, har exempelvis sett sin budget reducerad med nära hälften.
Leo Camacho är socialarbetare och fackligt förtroendevald för fackförbundet ATE.
– Redan nu finns ofta ingen läkare på plats, ingen psykolog på plats. Och detta medan sjukhuset tagit emot fler patienter än vanligt – eftersom färre har råd med privat vård.
Efter att halva personalen fått besked om uppsägning 15 januari ockuperade de sjukhuset under en vecka, med stor uppslutning från allmänheten till bland annat en symbolisk “omfamning”.
Men hälsodepartementet har inte backat från uppsägningarna.
– Om de blir verklighet kommer verksamheten kollapsa.
Hög inflation sänker reallönerna
Samtidigt har lönerna fallit i värde. För en läkare eller psykolog runt 10 000 kronor i månaden i genomsnitt. Detta i ett land som senaste året blivit dramatiskt dyrare att leva i, med ungefär samma prisnivåer som i Sydeuropa. Reallönerna för offentliganställda har fallit med drygt 15 procent på ett år enligt det officiella inflationsmåttet, som många experter ifrågasatt.
– 80 procent av personalen har löner under fattigdomsgränsen. En annan anledning till att vi är underbemannade är helt enkelt för att de som hittat en bättre möjlighet flytt härifrån. Bland oss som är kvar har många ett eller två arbeten till – det är enda möjligheten till en värdig inkomst, säger Leo Camacho.