Avtalsrörelsen pågår för fullt i Finland och för några veckor sedan blev ett avtal klart inom dem kommunala sektorn som berör 300 000 anställda och är ett av de största avtalsområdena.
Men uppgörelsen satt långt in. Den kommunala sektorn drabbades av konflikt och ett medlingsförsök gjordes som misslyckades.
Därefter tillsattes en så kallad förlikningsnämnd som bland annat bestod av representanter för parterna inom den kommunala sektorn. I samband med medlingen dök förslaget upp om att koppla de kommunalt anställdas löneökningar till industrins.
Förslaget krävde dock ytterligare förhandlingar innan det accepterades. Det treåriga avtalet ger generella löneökningar på minst 2,5 procent första året varav 0,5 procent är öronmärkta för lokal fördelning.
Åren 2023 och 2024 garanteras de kommunalt anställda löneförhöjningar motsvarande 1,9 procent. Men avtalar exportindustri (som inleder förhandlingar i höst) om högre löneökningar för de kommande två åren får de kommunalt anställda samma höjning.
Dessutom finns en femårig uppgörelse som kallas löneprogram vid sidan av kollektivavtalet. Den ger sammantaget löneökningar på 5,1 procent under perioden och förhandlas främst lokalt.
Företrädare för de två största facken som berörs av uppgörelsen, Håkan Ekström, branschchef vid LO-förbundet JHL och Kirsi Sutton, sakkunnig vid lärarförbundet, OAJ är mycket nöjda med uppgörelsen – inte minst kopplingen till industrins löneökningar.
– Arbetsgivarna fick ett långt avtal och vi får garanterade löneökningar i nivå med industrin. Våra medlemmar är lågavlönade och många är kvinnor. Deras löner måste upp, säger Håkan Ekström.
Kirsi Sutton konstaterar att den kommunala sektorn alltid betalar lägre löneökningar än den privata. Det är en utveckling som måste brytas, anser hon.
– Det är stor brist på arbetskraft i Finland, ska den kommunala sektorn kunna konkurrera måste lönerna upp, säger hon.
Också Henrika Nybondas-Kangas, förhandlingschef vid de kommunala arbetsgivarna, är nöjd med avtalet.
– De flesta avtal i Finland är mycket korta. Nu fick vi ett treårigt avtal och det är vi mycket nöjda med. Kopplingen till industrins löneutveckling ska ses som en engångsföreteelse, säger hon.
Kritik från industrin
Kritiken bland parterna inom industrin är mycket hård mot uppgörelsen. Risken är stor, hävdar de, att den skapar en kapplöpning mot högre löner. LO-förbundet Industrifackets vice ordförande Turja Lehtonen beskriver avtalet och den uppkomna situationen som en mardröm som kan hota det finländska avtalssystemet.
Den här typen av lösning borde inte ha kommit till
Industrifacket anser att medlemmarna behöver kompensation för den höga finska inflationen på 7 procent, samtidigt som det finns risk för att arbetsgivarna betraktar löneökningen i det kommunala avtalet på 1,9 procent som ett tak.
– Den här typen av lösning borde inte ha kommit till. I praktiken kommer det leda till att parterna inom industrin kommer att hitta lösningar som inte kan ge lönehöjningar i offentlig sektor, säger han.
Fackförbund ska sträva efter att förbättra sina medlemmars löner, men inte genom modeller som involverar andra, konstaterar Turja Lehtonen. Han är samtidigt orolig för att uppgörelse kan skapa oenighet inom finska LO.
Kirsi Sutton är medveten om kritiken.
– Från arbetsgivarna hörs den vanliga retoriken. Att facken inom industrin är upprörda kanske beror på att de alltid är vana vid att förhandla först. Så är det inte den här gången.
I höst inleds förberedelserna för den svenska avtalsrörelsen. Och också här är frågan om löneskillnaderna mellan offentlig
och privat sektor och kvinnor och män en ständigt återkommande fråga. För några dagar sedan visade Medlingsinstitutets jämställdhetsrapport att den minskning av lönegapet som skett mellan kvinnors och mäns löner de senaste 15 åren bröts förra året. I stället skedde en ökning med 0,2 procent av skillnaderna. Samtidigt råder brist på arbetskraft, inte minst i offentlig sektor.
Svenskt märke
Men att använda den finska metoden avvisas av flera svenska fackliga företrädare – dock inte alla.
Visions biträdande förhandlingschef Oskar Pettersson anser att den svenska vägen med att industrin sätter märke för löneökningarna fungerar. Men det borde finnas möjlighet för kvinnodominerade grupper att ta ut mer för att komma i fatt.
– Skulle den finska metoden användas i Sverige finns det risk att enigheten om märket spricker och då är det svårt att se någon vinnare. Samtidigt finns det en frustration bland våra medlemmar att det är svårt att få ut mer, säger han.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä konstaterar att det kommunala avtalet i Finland inte skulle kunna bli verklighet i Sverige.
– IF Metall skulle aldrig acceptera att våra avtal blir golv för andras löneökningar, vilket det här avtalet i praktiken innebär. Den här konstruktionen är farlig och ökar risken för att en kostnadsspiral skapas, säger han.
Skulle aldrig acceptera att våra avtal blir golv för andras löneökningar
Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt anser också att det finns stora risker med den konstruktion som används inom den kommunala sektorn i Finland.
– Hela tanken med att ha ett märke i Sverige är att undvika en kostnadsspiral i lönebildningen. Det har vi lyckats med och dessutom skapat reallöneökningar. Det som sker i Finland verkar riskfyllt, säger han.
Bortsett från den utveckling som skedde förra året när det gäller löneskillnaderna mellan kvinnor och män har skillnaderna trots allt minskat i Sverige, konstaterar han.
– Det är för tidigt att veta vad förra årets resultat beror på. Men tidigare har skillnaderna trots allt minskat. Märket har dessutom hjälpt grupper som inte har marknadskrafterna i ryggen att få reallöneökningar, det gäller inte minst kvinnor, säger han.
Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog vill inte alls avvisa den metod som hans fackliga kollegor inom den kommunala sektorn valt i Finland. Det går för långsamt att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige och alla metoder är värda att diskutera, hävdar han.
– Att avtala om direkt följsamhet med industrin kan vara ett sätt att snabba på utvecklingen. Jag vill i alla fall inte utesluta det.
Det är helt uppenbart att märkessättningen när alla ska få samma procent i löneökning i Sverige inte gynnar lågavlönade kvinnor, konstaterar han.
– Ska något hända måste vi våga diskutera flera alternativa lösningar och det här kan vara ett sätt.