Jösses, vad trött jag är på att jobba hemma igen. Att inte kunna snacka på riktigt med kollegorna. Och att inte kunna träffa större vängäng på en bar i mellandagarna. När restriktioner återigen införs är det väl inte särskilt synd om oss som är friska och inte är riskgrupper. Det gäller att inte börja tycka synd om sig själv och att fokusera på något kul i vår istället, som den psykolog som Arbetsvärlden tillfrågat, Björn Hedensjö, tipsar om.
Men samtidigt är motiveringen till restriktionerna att vi inte ska överbelasta vården. Nu har regionerna haft två år på sig att bygga upp kapaciteten i vården. Men ingenting har hänt. IVA-platserna har inte blivit fler. Istället fortsätter vården att gå på knäna, år efter år. Personalen lämnar i ren utmattning.
Nu förhandlas indragna semestrar, 12,5-timmars-pass och förflyttningar för att kunna öppna IVA för covid-patienter i Norrbotten.
”Det är en gräslig arbetssituation”, säger Elisabeth Lindblad, ordförande för Vårdförbundet i Norrbotten, till Arbetsvärlden, bara dagar innan det är dags för de flesta andra att fira jul.
Krönikören Andrev Walden benämnde i DN fenomenet träffande som ”stryparsamhället”. Vi verkar ovilliga att betala för en gemensam välfärd på mer än en nivå där personalen ständigt ligger på gränsen för vad man orkar med. Fenomenet känns igen från vården, skolan, förskolan, fritids. Vilket i förlängningen öppnar för krav på självfinansiering, eller som vi ser i skolans värld: white flight, för att kompensera för bristerna.
Staten orkar inte ta ansvar för investeringar som skulle främja industrin.
Men det känns också igen från områden utanför välfärden. Det första förslaget från vår nya bostadsminister Johan Danielsson var ett enormt fattigdomsbevis. För att råda bot på bostadsbristen bland unga skulle amorteringskraven slopas under en tid. Inga systemförändringar här inte. Lappa och laga och driv på utvecklingen med skenande priser på mindre bostäder.
När en ny rapport om Sveriges produktivitet från Arena Idés forskningsledare Daniel Lind landar i inboxen, syns samma utveckling. Staten orkar inte ta ansvar för investeringar som skulle främja industrin. Bostadsbristen är en faktor. Men rapporten pekar också på kvalitetssänkningen i skolresultaten, dålig kraftöverföring, uteblivna infrastruktursatsningar och en elektrifiering och klimatanpassning av samhället som går alltför långsamt.
Välfärdsstaten har gjort mer för ekonomisk tillväxt än någon annan uppfinning de senaste hundra åren.
Sverige dras fortfarande med ett överskottsmål för statsfinanserna som komplicerar och försenar investeringar som till exempel höghastighetstågen, idag planerade att tas i bruk om ofattbara 24 år. Även med dagens inflation i energipriser tycks den underliggande inflationen inte dra iväg över 1,5 procent. Statsskulden är mycket lägre än hos våra europeiska grannar. Ändå spökar föreställningen att statliga lån till investeringar ska vända ekonomin över ända.
Daniel Lind citerar OECD:s chefsekonom angående investeringar i konkurrenskraft: ”tillväxtdrivande skulder är bra skulder”. Man kan väl tillägga att välfärdsstaten gjort mer för ekonomisk tillväxt än någon annan uppfinning de senaste hundra åren. Det kan man ju fundera på när man följer restriktionerna och julefriden sänker sig över Sverige.