Den rådande nyliberala sparkulten har satt ”värdeskapande”, att bereda vinst och förväntningar om framtida vinster, som den främsta ekonomiska drivkraften. Den har bara ett problem, den fungerar inte i längden. För den kräver att skulderna i ekonomin växer allt snabbare.
Det har gjort att Sverige och världen under de senaste decennierna skapat en enorm finansiell bubbla.
Den nyliberala, eller neoklassiska ekonomiska teoribildningen har sedan 80- och 90-talet fått dominera den ekonomiska politiken. Den överallt rådande tankefiguren i denna ordning är att det är privata företag som skapar samhällets resurser. Hur dessa resurser fördelas i samhället kan man antingen låta ske genom marknadskrafternas fria försorg eller genom att med beskattning håva in en del av dessa skapade frukter för att finansiera ändamål som vi genom hävd eller övertygelse anser att marknaden inte riktigt förmår att få att fungera. Till och med de mest inbitna libertarianer anser att rättsväsendet och försvaret är något som trots allt ska finansieras genom skatter.
Problemet är att när man likt Eva biter i ett av dessa äpplen så inser man att det ekonomiska systemet inte alls fungerar som Fruktodlarnas Riksförbund tror.
Många, till och med de flesta socialdemokrater, köper denna tingens ordning där det anses finnas en ”närande” (privat) sektor och en ”tärande” (offentlig) sektor. Vi har mer än en gång hört vår nya statsminister och tidigare finansminister prata om att den offentliga sektorn ”ska rätta mun efter matsäcken” och inte minst att den har varit duktig på att ”samla i ladorna”. Med det senare menas att staten över tid har plockat mer av de privat skapade frukterna än vad de har gjort av med, läs överskottsmålet, och samlat dem i ett slags kyllager (lador) som de sedan kan plocka fram och användas när det börjar blåsa lite snålt eller när anser sig ha samlat tillräckligt.
I enlighet med denna neoklassiska eller nyliberala världsåskådning så är skatter också alltid en belastning på ekonomin som helhet. Det stör prisbildningen och därmed den mest effektiva allokeringen av dessa skapade frukter. Skatterna stör även incitamenten att odla frukt i den privata fruktträdgården. Folk och företag låter helt enkelt bli att plantera äppelträd och skörda äpplen om de måste dela med sig för mycket i form av skatter.
Dessa nyliberala tänkare har också gjort sig en bild av hur fruktdistribueringssystemet, den finansiella sektorn fungerar. Jo, de menar att bankerna är de stora grossisterna, som samlar in överskottsfrukterna från den privata sektorn och för att sedan låna ut dessa dem som bankerna anser har bäst förmåga att betala tillbaka de förmedlade frukterna. De privata aktörerna kan också spara frukter till sin pension och annat genom att köpa andelar i olika fruktodlare som de tror kommer att leverera de bästa och mesta frukterna i framtiden.
Vinsterna och sparandet är istället bara en rundflyttning av de fordringar som bankerna skapade när de gav ut sina lån.
Problemet är att när man likt Eva i den ursprungliga lustgården biter i ett av dessa äpplen för att se hur det smakar och vad som finns i det så inser man att det ekonomiska systemet inte alls fungerar som Fruktodlarnas Riksförbund (de neoklassiska och nyliberala ekonomerna, typ Lars Jonung, och Timbrogänget med Benjamin Dousa i spetsen) tror, eller åtminstone säger att det fungerar.
Vinster och sparande i den privata sektorn är inte alls några frukter. Vårt ekonomiska system är helt enkelt inte uppbyggt så. Våra banker är heller inga förmedlare av vare sig frukt eller sparande. Våra betalningsmedel, det som vi trodde var frukt, skapar bankerna genom att ge ut lån.
Denna insikt ställer det ekonomiska systemet i ett helt annat ljus. Det omhuldade privata sparandet inklusive företagssektorn vinster blir då inget skapande av några nya finansiella frukter. Nej, dessa vinster (det fria kassaflödet) och detta sparande som får pengarna att växa på bankkontot matchas alltid av motsvarande fordringar på någon annan, nämligen de som har tagit ett lån i banken. Vinsterna och det finansiella sparandet skapar i sig därför inga nya resurser. Vinsterna och sparandet är istället bara en rundflyttning av de fordringar som bankerna skapade när de gav ut sina lån. Någons betalningsöverskott matchas således alltid av någon annans underskott.
Det är också sådana fordringar som staten plockar in när vi betalar skatt. Och tar de in mer i skatt än de gör av med, enligt överskottsmålet, så samlar staten på sig fordringar på sina egna medborgare. Det är svårt att se att detta gör samhällsekonomin som helhet starkare, utan snarare tvärtom.
Det är således låntagarnas kreditvärdighet och bankernas förmåga att bedöma denna och bära risk som bär upp vårt betalningssystem, liksom även de vinster och det sparande som alla privata aktörer eftersträvar. I Sverige är det bolånen som bär upp bankernas skapande av betalningsmedel, inlåning.
I en uppåtgående ekonomi är det inte så svårt att få till en ökande skuldsättning i den privata sektorn.
Men pengar, likvida fordringar, behöver inte skapas i bankväsendet. Det finns en aktör som har en klart högre kreditvärdighet än det svenska privata banksystemet och oss bolånetagare och som dessutom har tillgång till en egen valuta och en egen centralbank som gör att den i princip alltid kan fullgöra sina åtaganden. Det är staten.
I en tid för inte allt för länge sedan när vi använde kontanter så stod detta för en väsentligt större del av den monetära basen än idag. Dessa kontanter är Riksbankens och i förlängningen statens skuldsedlar. Detta gör att staten alltid kan finansiera sin utgifter i ”förskott” och sedan reglera dessa skulder genom att ta in skatt. Detta är kärnan i Modern Monetary Theory (MMT). Det vill säga staten kan genom att skapa betalningsmedel sätta igång den kedja av transaktioner som vi kallar ekonomisk aktivitet, det vill säga utbytet av varor och tjänster och inte minst investeringar.
I en uppåtgående ekonomi är det inte så svårt att få till en ökande skuldsättning i den privata sektorn. I Sverige är det som sagt bolånetagare som med råge har iklätt sig den rollen. Problemet är när kreditcykeln vänder och folk och företag känner sig osäkra och vill börja spara, dra ner på utgifter, realisera tillgångar och betala tillbaka lån, såsom läget var i mars 2020, eller oktober 1929, så kan det börja hända grejer.
Det omhuldade privata sparandet inklusive företagssektorn vinster blir då inget skapande av några nya finansiella frukter
Den senaste krisen löstes genom ytterligare kreditexpansion och likviditetsinjektioner från centralbankerna. Så löstes också krisen 2008. Men detta har lett till att Sveriges och världens skulder har ökat från att motsvara 200 procent av BNP 2007, året före den senaste finanskrisen, till 300 procent idag.
Inser man att fortsatt vinsttillväxt i företagen och fortsatt högt finansiellt sparande hos hushållen förutsätter kontinuerligt hög kredittillväxt, där någon part i ekonomin måste ta på sig de ökande skulderna, annars börjar ekonomin krympa och riskerar att rusa baklänges, så inser man för det första att ekonomin blir allt mera störningskänslig, kreditvärdigheten i systemet sjunker, i enlighet med Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes.
För det andra inser man att när värdet på finansiella tillgångar, som är en uppskattning av deras framtida förmåga att generera ett positivt kassaflöde, blir allt mera frånkopplat det verkliga kassaflödet i ekonomin (som vi mäter som nationalinkomsten eller BNP) så går värderingarna av dagens börser helt enkelt inte går ihop. Vi har skapat en bubbla.
Vad var det Europes stora hit hette? Jo, just ja, ”The Final Countdown”.