Självklart formulerar sig en företagsledare i investeringstermer. ”Vad fan får jag för pengarna”. Input och output.
Men avslöjandet av hur Leif Östling ser skatt som något man själv kan avgöra storleken på, blir förstås ett rejält trovärdighetsproblem.
Det är inget nytt att rika ofta gömmer undan sina pengar i skatteparadis eller flyttar till lågskatteländer som Monaco och Schweiz.
Det som är förvånande är när människor som valt att ta ansvar för samhällsutvecklingen, som politiker eller ordförande för intresseorganisationer, väljer att ställa sig utanför systemet.
För vem ska lyssna nästa gång Leif Östling föreslår reformer på svensk arbetsmarknad, när man vet att han själv anser sig stå över de regler som gäller för andra.
Leif Östling har inte brutit några lagar, men attityden till skatt duger inte för någon som vill bli tagen på allvar i debatten.
Arbetsvärldens nyhetsbrev
