Organisationer och företag är filterbubblor. Det blir tydligt i #metoo-uppropen. Många har känt till i flera år att vissa män kladdat och betett sig som svin, men det var väl så det var helt enkelt? Ett normaliserat tillstånd.
I journalistuppropet #deadline skriver undertecknarna att:
”När vi nu äntligen talat med varandra har vi insett att de övergrepp som vi normaliserat faktiskt är både orimliga och oacceptabla. Att det inte är oss det är fel på.”
Det krävs att trakasserierna lyfts bort från arbetsplatsen och även påtalas utifrån, från en tidning med tyngd och genomslag, för att medarbetare som vant sig vid plumpheter ska förstå att det rörde sig om trakasserier. För att chefer ska orka ta till åtgärder som faktiskt förändrar.
Det är enklare att titta åt ett annat håll och förminska övergreppen.
Man kan faktiskt dra en parallell här till Leif Östlings skatteupplägg, som professorn i etik, Tomas Brytting, gör i Arbetsvärlden. Det handlar om att man speglar sig i varandra. Det som är normalt för den jag umgås med, blir normalt för mig. Om jag definierar mig som företagstopp så vore det onormalt att inte skatteplanera.
Dessutom leder de egenskaper som vi belönas för i vanliga fall, smidighet, socialitet och social kompetens, i de här fallen till att vi blir så lojala med företaget att vi i själva verket skadar det genom att hålla tyst.
Men det finns också maktstrukturer på arbetsplatser som effektivt hindrar övergrepp från att uppmärksammas. Åter till #deadline:
”Inte sällan har förövaren varit en uppburen, hyllad och profilerad man, många år äldre och mer erfaren än de vikarier och nyanställda han så obekymrat trakasserat. Just därför har han också varit viktigare för cheferna, som valt att vifta undan och se åt andra hållet.”
Och en struktur som återkommer i upprop efter upprop, för till exempel musiker och sångare, är de otrygga anställningarna. Här i #deadline:
”Åtskilliga redaktioner har satt i system att lasa ut vikarier och inrätta tillfälliga projektanställningar. Många av oss är frilansare utan någon anställningstrygghet alls. Det gör att den som säger ifrån riskerar att straffas genom att förlora uppdrag eller inte få förlängt vikariat.”
Tomas Brytting menar att sexuella trakasserier nu kan minska en period i spåren av #metoo men snart kommer att komma tillbaka. Normer ändras mycket långsamt. Man kan ändå hoppas att #metoo ska fungera som psykoterapi: att medvetandegörandet av att trakasserier handlar om maktspel kan få både dem som begår trakasserier, och dem som tiger, att förstå sina handlingsmönster, varför man agerar som man gör, och därmed förändra dem.