Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Etikprofessorn: Leif Östling följde en norm i en sluten grupp Att förstå i vilkas ögon man döms kan vara avgörande för trovärdigheten. Leif Östlings skatteplanering och de efterföljande förklaringarna innehöll en flera felbedömningar från hans sida som förändrade bilden av honom. Arkivbild. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Etikprofessorn: Leif Östling följde en norm i en sluten grupp

Etik Avslöjanden från Paradisläckan och #metoo-uppropen handlar om sociala normer, makt - och bortförklaringar. För att kunna göra rätt krävs enligt etikprofessor Tomas Brytting att vi alla ständigt ser på oss själva: Tar jag ansvar?
23 Nov 2017

Reaktionerna på skatteplaneringen och kommentarerna i SVT:s Uppdrag granskning blev för mycket – Leif Östling meddelade i går onsdag att han avgår som ordförande för Svenskt näringsliv.

– När Leif Östling skatteplanerade följde han en norm i en sluten grupp, en föreställning om att det var normalt att göra så. Man tjänar en massa pengar, bor utomlands, många i omgivningen har det där upplägget, och ger rådgivare att ta hand om det. Men när det hamnade på löpsedlarna visade det sig att människor uppfattade det som ganska stötande.

Tomas Brytting, etikprofessor vid Ersta Sköndals högskola.
Foto: Markus Crépin Sundström

Det säger Tomas Brytting, som är professor i organisationsetik vid Ersta Sköndals högskola. Han har länge undersökt spänningsfältet mellan etik och ekonomi, vad ”moralisk kompetens” är och hur det påverkas av organisationers utformning.

Då räcker det inte att man inte har brutit mot lagen. Man måste vara trovärdig.

Han tror inte att upprördheten över Östlings skatteplanering egentligen beror på en snabbt förändrad skattemoral hos allmänheten. Snarare på att normen ser olika ut beroende på i vilket sammanhang man finns.

– Sociologerna beskriver det med frågan om vem som är ”den relevante andra”. Vem är det som jag jämför mig med?

Om det är med storföretagsledare utomlands man jämför sig med så kanske man placerar pengar på Malta eller i Luxemburg.

– Men att plötsligt hamna i offentligheten gör att man ska jämföras med den svenska allmänheten och inte med utländska storföretagsledare. Då räcker det inte att man inte har brutit mot lagen. Man måste vara trovärdig.

Trovärdighet vinns i flera steg

För en person på en förtroendepost blir förstås trovärdigheten ännu viktigare, konstaterar Tomas Brytting, och förtroendet som man behöver vinna finns därute, hos andra. För att vinna det krävs flera saker, och det sker i flera steg.

Leif Östling hade mångas förtroende, men Paradisläckan visade att han bröt mot flera av kraven

Leif Östling hade mångas förtroende som ordförande för Svenskt näringsliv, men Paradisläckan visade att han bröt mot flera av kraven som behöver uppfyllas för att behålla det förtroendet.

Tomas Brytting:

– För det första: det viktigaste för trovärdigheten är välvilja, att andra känner att man vill väl.

Sedan måste man vara kompetent, veta vad man håller på med, och så måste man ha ”moralisk integritet”.

– Det innebär att man hänger ihop som person, och lever som man lär. Det är svårt att ha förtroende för en person som är oförutsägbar eller ”vänder kappan efter vinden”.

Och till sist: transparens, som innebär att man visar att man inte har dolda sidor eller en annan agenda än den som är offentlig.

– Egentligen finns ingenting här som handlar om laglydighet. Så för att få förtroende räcker det inte med att vara laglydig, så som Leif Östling menade.

Har hittat en viktig faktor: bortförklaringen

Tomas Bryttings etikforskning har rört sig mycket kring korruption och rena bedrägerier, varför det har kunnat fortgå i företag och organisationer.

– Och där har förklaringen ofta varit att bedragarna själva och omgivningen ägnar sig åt bortförklaringar. I Leif Östlings fall var förklaringen att han betalade så mycket i skatt ändå, och att man egentligen inte får så mycket för skatten man betalar – det är ju så långa vårdköer. En bedragares bortförklaring kan vara att ”om bara ledningen visste vilka fantastiska insatser jag har gjort skulle bedrägeriet eller korruptionen vara försvarbart.”

– Bortförklaringarna är intressanta för att de ofta bottnar i dygder som har urartat till tvångsmässigt agerande.

Ansvarslöshet och blindhet hänger enligt Tomas Bryttings forskning ofta samman med en kultur i arbetslivet där lojalitet och social kompetens ses som något bra. Men i överdriven form kan lojalitet bli samma sak som att göra som alla andra eller att man blundar för brott och korruption.

– Det kan leda vart som helst. Ofta finns också en pragmatisk kultur, där det viktiga är att uppfylla målen, inte hur du gör det.

Men när omfattande mönster till slut når offentlighetens ljus – ”då får det ytterligare en tonart” som Tomas Brytting uttrycker det. Det är inte bara någon enstaka person som avviker. Dammluckan öppnas och så avslöjas allting.

Plötsligt står man på ett offentligt torg, och då ser ju alla och undrar: varför i hela friden har detta fått pågå?

Det är lätt att dra paralleller med #metoo och avslöjanden om övergrepp och sexuella trakasserier och grova övergrepp som har pågått i decennier i olika branscher.

– Plötsligt står man på ett offentligt torg, och då ser ju alla och undrar: varför i hela friden har detta fått pågå?

Trakasserier handlar alltid om makt. Att avslöjandena kommer nu kan därför ha att göra med att maktförhållanden förändrats.

– För hundra år sedan var det farligare att avslöja övergrepp och trakasserier. I dag lär vi oss ända från dagisåldern att stå på oss.

Ibland är det först när affärerna offentliggörs och hamnar på löpsedlarna och i de sociala mediernas flöde som det blir tydligt hur de har förändrats. Kanske var tiden kommen.

”Korruptionens anatomi” kan ta fart igen

Men Tomas Bryttings menar att normer förändras mycket långsamt. När det gäller #metoo och alla efterföljande upprop är han inte övertygad om att normerna på allvar är så tydligt förflyttade att övergreppen och trakasserierna försvinner.

– Just nu är det tvärstopp för beteendet, men det finns risk för att det sedan tar fart igen när allt har lagt sig.

Och då tar det som han kallar ”korruptionens anatomi” vid igen: bortförklaringarna, som ofta bottnar i dygder i dagens arbetsliv – att vara socialt kompetenta, lojala, framgångsrika och målinriktade – men som i överdriven form är en del av förutsättningarna för att övergreppen ska kunna fortgå.

I varje steg finns en massa saker som hindrar motkraften, och som gör att oegentligheterna fortsätter

I varje steg finns en massa saker som hindrar motkraften, och som gör att oegentligheterna fortsätter, säger Tomas Brytting och räknar upp:

– Först måste det vara solklart för alla vad som är rätt och fel. Och det är det inte alltid. Sedan – när man får reda på något som är fel – måste någon bli upprörd, och därefter måste man prata med någon om det.

Och då infinner sig en rad frågor: Har jag hela bilden? Vågar jag?

– Och när jag sedan ändå lyckas prata med någon om det, måste det hända någonting: utredning, avsked, polisanmälan, och någon måste besluta om vad som ska hända.

Att undvika ren blindhet – då omgivningen inte vill tro på den som berättar om bedrägerier och övergrepp – det kräver ansträngning av oss alla, en sorts kollektivt brott mot de sociala normer som vi förhåller oss till varje dag, och som säger att vi ska vara lojala och socialt smidiga.

Varje människa måste fråga sig: är jag fortfarande lyhörd? Tar jag fortfarande ansvar?

Motkraften, var finns den?

Dels på individnivån, säger Tomas Brytting.

– Varje människa måste fråga sig: är jag fortfarande lyhörd? Tar jag fortfarande ansvar? Det är ganska svåra självbespeglande frågor. Men andra lär inte ställa dem till mig.

Vill att etiken institutionaliseras

Men motkrafter kan också skapas på organisatorisk nivå. Styrelser och ledningsgrupper behöver vara systematiska i arbetet med trovärdigheten.

– Etiken sköts inte lika systematiskt i styrelser och ledningsgrupper som juridiken och ekonomin. En ledningsgrupp har chefsjurist och i företag finns finansdirektör, de är två professioner som i princip har vetorätt. Men det finns ingen som har mandat att säga: det här bygger inte upp vår moraliska trovärdighet. Etiken har inte institutionaliserats, konstaterar Tomas Brytting.

Och anledningen, menar han, är förutom okunskap, ofta kortsiktighet; få intressenter har långsiktiga perspektiv på företag.

Man behöver börja beskriva och mäta, och besluta vilka projekt som ska sättas in. Som man gör med kapitalet

Medan etik handlar mycket om långsiktighet.

– Man behöver börja beskriva och mäta, och besluta vilka projekt som ska sättas in. Som man gör med kapitalet.

Kanske kan arbetet med värdegrunder utvecklas så att man på allvar frågar sig: vad är vi till för? säger han. Och sedan agera även efter det, utanför kortsiktiga och avgränsade ansvarsområden.

– Man måste jobba systematiskt med det, helt enkelt, och inte lösa det genom att sätta upp fingret i luften.

 

23 Nov 2017
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Tobias 26 Nov 2017:

    Då kan man säga samma sak om det politiska skattefrälset också? Ingen av dessa personer som sitter i makteliten får någonsin sona sina misstag (brott) som man erkänner sig skyldiga till. Men man får fallskärmar och ersättningar på samma nivå som tidigare ersättning (som ju inte är samma som lön) i över 5 år på i runda slängar 65000 kronor eller mer. Och man skäms inte att säga ”jag är värd detta”.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.