Så fick Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillfälle att glänsa i Davos och berätta om den svenska jämlikheten som ett föredöme för världen. Och världen är mer än redo för budskapet. Davos globala elit diskuterar nu just populism och globaliseringens förlorare för allt vad tygen håller.
Det roliga är ju att team Löfven/Andersson har rätt. Sverige är HYSTERISKT bra, finns det någon världsranking där vi inte seglar förbi konkurrenterna? Självklart finns vi med i toppen i Davos ”Inclusive development index”. I förrgår knep vi andraplatsen i Bloombergs innovationsindex. Vi är bäst i Skandinavien på integration och i förra veckan hyllade The Economist, visserligen utan att nämna Sverige vid namn, vårt system för livslångt lärande.
Det tråkiga är att det inte hjälper, på grund av, som vi lärt oss kalla det, människors ORO. Till grund för oron finns naturligtvis reella förhållanden: den svenska arbetsmarknaden och inkomsterna för outbildade svenskar har utvecklats mycket dåligt de senaste 15 åren. Välfärden har krympt i förhållande till behoven, och så vidare.
Men ibland kan det vara intressant att stanna även i känslan, som ju ofta täcker något större och luddigare, och där det kan krävas ett helt gäng siffror som ofta ännu inte finns till hands för att se helheten.
”Lågutbildade och fattiga instämmer i högre utsträckning än andra i att staten är korrupt.”
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver idag i Social Europe att sedan 2010, alltså efter finanskrisen, så håller mellan 73 och 79 procent av amerikanerna med om påståendet att korruptionen är utbredd i styret av landet. Siffran är inte unikt dålig, även om svaren varierar enormt mellan till exempel (Grekland 99 procent) och Danmark (26 procent).
Rothstein påpekar att mycket av Trumps kampanj handlade om att utmåla Hillary Clinton som just korrumperad. ”Hon blir rik på att göra er fattiga” och ”Hon styrde utrikesdepartementet som sin egen privata hedgefond” hävdade Trump.
Lågutbildade och fattiga instämmer i högre utsträckning än andra i att staten är korrupt. Och Trumps budskap lyckades också omvända vit arbetarklass i viktiga delstater. Dessutom i en tid när förmögna privatpersoners och företags donationer till politiken slår alla rekord. Och när finanskrisen visat att de som straffas för bankers vidlyftighet inte är aktieägarna, utan skattebetalarna.
Alla kanske inte trodde på Trumps sakpolitik, men varför satsa på välfärd och globalisering om man inte tror att institutionerna kan leverera på ett kompetent sätt?
Det rimliga är att ekonomiska faktorer påverkar förtroendet för institutioner, i högre utsträckning än tvärtom. Men hur korrupt befolkningen uppfattar att politiker och institutioner är kan vara en nog så god temperaturmätare på den där oron som alla pratar om.