”Om 2000-talets ekonomier inte ska skapa en enorm underklass, måste politiker skyndsamt hitta ett sätt att hjälpa sina medborgare att utbilda sig medan de arbetar. Än så länge har de varit beklagansvärt dåliga på det.”
Det skriver tidningen Economist i veckans nummer, samtidigt som de gör en djupdykning i krisen för tillverkningsindustrin i västvärlden.
Men det finns sätt att komma tillrätta med problemen, menar tidningen. Att länder erbjuder bredd från början i stället för fokus på yrkesförberedande skola är en grund att stå på. Och när arbetslivet sedan är i ständig förändring ska inte skattepengar ensamt stå för kostnaderna för vidareutbildning. Här kan i stället arbetsmarknadens parter komma in.
”Fackförbund kan spela en fördelaktig roll i att organisera livslångt lärande, speciellt för de som troligen inte har tillgång till vidareutbildning på sin arbetsplats, såsom arbetare i små bolag eller egenanställda.”
Arbetsgivare kan å sin sida både erbjuda och stå för kostnaderna för vidareutbildning för sina anställda, menar Economist.
En beskrivning av svenska förhållanden
Tidningen lyfter inte några specifika länder som extra duktiga på livslångt lärande, men framgångsmodellen den beskriver kan till fullo passas in på den svenska arbetsmarknaden.
Trots att Sverige i högre utsträckning än tidigare satsar på gymnasial yrkesutbildning ger svenska skolor ungdomar en bred kunskapsbas att stå på. Distanskurser på universitet och högskolor är också någonting som tidningen för fram som viktigt, en modell som är klart vanligare i Sverige än i många länder och som här i större utsträckning kan leda till fullgoda högskoleexamina. Och inte minst erbjuder många svenska fackförbund kurser och stipendiebidrag till kompetensutveckling, och arbetsgivare med kollektivavtal förser anställda med kunskaper för att utvecklas på arbetsplatsen. Så även om Sverige enligt många inhemska tyckare har en bit kvar att nå vad gäller livslångt lärande står det klart att Economist tror att den svenska modellen kan utgöra en bra grund.