Dags att ta av yllekoftan och plocka fram finkläderna för politikereliten. I veckan avslutades Folk och försvarskonferensen i Sälen och nästa vecka inleds Världsekonomiskt forum i Davos. Årets tema är engagerat och ansvarigt ledarskap och en kvalificerad gissning är att det kommer handla en del om populism.
Inför Folk och försvar fick vi veta att det mesta från klimat till brottslighet, internetinfrastruktur och vattenförsörjning borde få plats under säkerhetsparaplyet. Men det talades inte så mycket om det stora hotet mot världsordningen: den ekonomiska ”krigföringen” mellan stater. Idén om att ditt eget lands ekonomi växer bäst på bekostnad av något annat land. Det kan bli ändring på det i Davos.
En rad lågintensiva ”krig” pågår. Donald Trump hotar riva Nafta för att ta tillbaka industriproduktion till USA. Hotet om 45-procentiga tullar mot Kina hotar utlösa ett handelskrig med stora konsekvenser för världsekonomin.
Här hemma i Sverige liksom i EU pågår ett race för att sänka sina egna valutor. USA, vars egna utökade penningmängd ”quantitative easing” först sänkte dollarn rejält, är inte glada utan utpekade förra året Tyskland, som ju via arbetsmarknadsreglering genomfört en sorts interndevalvering, som en valutamanipulatör. Sverige har länge utökat sin penningmängd rejält för att hålla kronan svag. Att Tyskland och Sverige håller nere löner och valutor och vägrar minska sina handelsöverskott är förstås trist för Grekland, som hade behövt exportera mer och importera mindre. Men det hotar inte bara euron och relationerna, utan framförallt ekonomin. Den utökade penningmängden blåser nämligen upp värden på fastigheter och aktier och underblåser därmed ojämlikheten.
Lägg till det den eviga kampen för att ha den lägsta företagsskatten. Där har till exempel Luxemburg länge fungerat som skatteparadis med nivåer på företagsskatten på 0,5–10 procent av vinsten och till exempel Irland har gjort sitt bästa för att hänga med i racet med sina 12,5 procent. Storbritanninen väntas år 2020 sänka till 17,5 procent. Den här skatteflykten och skattekonkurrensen undergräver välfärdsstaten i hela Europa.
Småkrigen mellan nationer, ”race to the bottom” eller ”beggar thy neighbour”, skulle med fog kunna betraktas som säkerhetshot. De tär på relationer och de tär på välfärden, tryggheten och jämlikheten.
Bretton Woods-systemet skapades efter andra världskriget just för att komma åt den här sortens politik. Den sortens internationella lösningar, som Bretton Woods var, är nu vad som skulle behöva diskuteras i Davos.