Högerradikala partier har blivit en del av den politiska inredningen i Europa. Att AfD nu är Tysklands näst största parti borde få Europas demokrater att svettas, men möts snarare av en kollektiv axelryckning. Vi har vant oss. Samma utveckling syns i Österrike, Frankrike, Italien, Skandinavien – you name it.
2024 blev det stora missnöjets år, där regeringar föll som dominobrickor. Väljarna i Storbritannien sparkade ut Tories. Macrons regering skakade. Oppositionen vann i Sydkorea, Ghana, Panama och Uruguay. Botswana upplevde sitt första maktskifte på 60 år. Och i USA dundrade Trump mot en jordskredsseger.
Maktskifte och högerradikalism går ofta hand i hand. Men det finns undantag. Två länder sticker ut: Spanien och Mexiko. Där har regeringspartierna lyckats hålla ställningarna. I Spanien fick Socialistpartiets Pedro Sánchez förnyat förtroende 2023. Och i Mexiko valdes Claudia Sheinbaum från det regerande vänsterpartiet Morena till landets första kvinnliga president 2024.
Vad gjorde de annorlunda?
Spanien och Mexiko visat att regeringar kan ta kontroll över ekonomin.
Vi vet varför regeringar får foten. Inflationen är en humördräpare. Folk upplever att politikerna tappat kontrollen över ekonomin. Många känner en hopplöshet inför politiken: att politikerna ”har slutat bry sig om sina egna”, inte lyssnar på folket, utan istället styrs av en ekonomisk elit. Lägre utbildade män upplever sig inte längre behövas i en förändrad ekonomi. Fascismens kärna är, som från start, en kritik av en okontrollerbar kapitalism.
Brexit-kampanjen röjde väg för högerradikalismen med budskapet ”Take back control”. Det handlade om att slå tillbaka mot en värld som uppfattas som oöverblickbar och orättvis.
Men medan högerradikala har pratat om kontroll över gränser, har Spanien och Mexiko visat att regeringar faktiskt kan ta kontroll över ekonomin.
Nationalekonomer får hjärtklappning av sånt här.
Spanien införde 2022 priskontroller på energi, förhandlade med EU och såg till att konsumenter aldrig behöver betala mer än ett visst maxpris. Inflationen sjönk snabbare än i andra EU-länder. I Mexiko gjordes en överenskommelse med näringslivet för att frysa priser på basvaror som majs, tortilla, tomater och toapapper.
Nationalekonomer får hjärtklappning av sånt här. Men i Spanien och Mexiko verkar det faktiskt ha fungerat. Effekten behöver ändå inte vara avgörande. Människor röstar på politiker som får dem att känna sig sedda.
Trump har förstått detta länge. Hans tullar skadar amerikanska företag och BNP, men hans väljare ser en ledare som faktiskt gör något för dem. Samma princip gäller Spanien och Mexiko, även om deras åtgärder fått positiva konsekvenser. Genom att visa att staten kan styra ekonomin, har de hållit kvar makten.
Ekonomiprofessorn Isabella Weber efterlyser i en krönika i näringslivsmagasinet Surplus en ”antifascistisk näringslivspolitik”. Kanske kan man rentav vinna val på en sådan.