På Svenskt Näringsliv varnar man för de katastrofala följderna för svensk ekonomi om vi skulle arbeta mindre. När DN visade att de anställda på Svenskt Näringsliv redan jobbar betydligt mindre än 40 timmar i veckan, särskilt på sommaren, var det därför många som skrattade gott.
En ny reform som Svenskt Näringsliv däremot gärna vill se är sänkt skatt för höginkomsttagare i det så kallade jobbskatteavdraget. Den sänkta skatten är återigen tänkt att uppmuntra anställda att jobba mer. Problemet är bara att tidigare sänkt skatt inte heller tycks haft någon effekt på Svenskt näringslivs personal. De har tvärtom valt att jobba mindre. Och detsamma tycks gälla för svenskarna i allmänhet, förutom för män över 65 som ju faktiskt själva reglerar sin arbetstid.
Förhållanden som de här undergräver förstås förtroendet för Svenskt Näringsliv. Varför agerar inte den egna personalen så som man påstår att andra kommer agera? Är det egenintresse maskerat till samhällsintresse?
Det borde ge regeringen en tankeställare inför alla önskemål om skattesänkningar för höginkomsttagare.
Samma logik gäller ju Moderaternas önskade reform om en återställning av gränsen för statlig inkomstskatt. Inte heller här finns några bevis för att de som slipper statlig inkomstskatt skulle jobba mer, eller att människor skulle utbilda sig till yrken som ligger just under gränsen för när du börjar betala statlig inkomstskatt. Återigen är effekten av sänkt skatt för höginkomsttagare inte ”dynamisk”. Effekten är rätt och slätt sänkt skatt.
Men det finns mer i de föreslagna skattesänkningarna som skapar en uppenbar gräns mellan ”de där uppe” och ”de där nere”.
Dagens Industri rapporterar att en utredningen om beskattning av anställda i riskkapitalbolag tillsatts i tysthet. Förslaget skulle innebära att anställda plötsligt skulle skatta vinster i bolaget som fåmansbolag gör (lägre skatt) istället för som inkomst av tjänst (högre skatt). Utredningen kan beskrivas som ett ”beställningsjobb” från riskkapitalbranschen.
De som arbetar på riskkapitalbolagen tillhör den rikaste promillen i Sverige och det vore knappast rimligt om de satte sina egna regler.
Hon kallade det ”babysitting the rich”.
Ett fjärde exempel är höjningen av taket och regelförändringarna kring Rut och Rot där 40 procent av Rut-tjänsterna redan beställts av de rikaste tio procenten i Sverige. Sedan nyligen omfattas ytterligare tjänster som att hämta post och laga ”enklare” mat till barn. Reformen antas av Finansdepartementet ge ”försumbart” fler jobb. Dessutom inbjuder de här avdragen till fusk. Var går gränsen för ”enklare” mat? Och kommer inte materialkostnader att minimeras och arbetskostnader att maximeras på fakturan för rotarbete?
Ett femte exempel är önskemålen från till exempel Moderaterna om att särskilt gynna alla svenskar med 300 000 kronor eller mer på sparkontot. Det vill säga de som fullt ut kan dra nytta av en borttagen skatt på investeringssparkontot. Även här uppmuntras till ”fusk” när sparpengar som överstiger 300 000 enkelt skrivs över till barnen, för ytterligare skattebefrielse. Med två barn sparar ”du” vips 1,2 miljoner skattefritt i familjen. Dagens industri kallar det ”ISK-tricket”.
Höginkomsttagare riskerar att bli en fuskande klass med egna regler.
En tidigare kollega till mig som var jurist hade ett namn för daltande med höginkomsttagare. Hon kallade det ”babysitting the rich”.
För att skapa förtroende bör skattesystemet vara enkelt, lätt att försvara och förklara och innehålla få gråzoner och speciallösningar. Problemet med de här skattesänkningarna är inte bara att ”pengarna behövs på annat håll”. Problemet är att argumentationen är avslöjad som hyckleri när Svenskt Näringslivs anställda inte agerar så som man påstår att andra ska agera. Och att höginkomsttagare riskerar att bli en fuskande klass med egna regler. Låginkomsttagare kan med rätta ställa frågan: varför ska jag följa reglerna när systemet är ett beställningsuppdrag? Det är en riskabel utveckling som hotar sammanhållningen i Sverige.