Sveriges kommuner får nu 10 miljarder i generella statsbidrag i statsbudgeten. Underskotten motsvarar 28 miljarder enligt SKR. Resultatet blir alltså en hårdbantning och betydligt mindre välfärd per medborgare framöver, såvida inte kommunalskatten höjs.
Hur ska man förklara snålheten? En delförklaring kan vara att hos regeringen dominerar ännu en syn att välfärden är andrafiol till näringslivet.
”Vi satsar på Sverige som företagarland, med vetskapen att välstånd måste skapas innan det kan fördelas.” sade statsministern i regeringsförklaringen.
Jobbet som idag utförs i välfärdssektorn kommer bara att utföras obetalt i allt större utsträckning.
Den tidigare moderata politikern Gunnar Axén sammanfattar inställningen aningen klatschigare i en tweet som spreds brett efter sommaren.
”Om inte svenska folket snart inser och börjar uppskatta var de ekonomiska resurserna skapas (=av de som arbetar i privata företag) som finansierar bidragsförsörjda och offentliganställda så kommer snart samhället gå under. Vi ser redan tendenser till dödsryckningarna.”
Om inte svenska folket snart inser och börjar uppskatta var de ekonomiska resurserna skapas (=av de som arbetar i privata företag) som finansierar bidragsförsörjda och offentliganställda så kommer snart samhället gå under. Vi ser redan tendenser till dödsryckningarna.
— Gunnar Axén (@gunnaraxen) August 6, 2023
Detta är ett gammeldags, men ännu utbrett sätt att se på välfärden. Visst, vi måste jobba våra timmar i det privata näringslivet för att ha intäkter att betala för välfärden. Men allt fler börjar istället se hur välfärdstjänster och näringsliv är intimt sammankopplade med varandra. Vissa skulle till och med säga att näringslivet förutsätter en fungerande välfärdssektor.
Utan förskola, skola, fritids, äldreboenden, sjukvården, så skulle inte många lönearbetare vara friska och i tid till jobbet på morgonen, varken idag eller i framtiden.
Det hävdas att futuristen Alvin Toffler brukade fråga företagsledarna han föreläste för hur produktiv deras arbetskraft skulle vara om den inte blivit pottränad. Författaren Katrine Marcal har lyft hur grunden för Adam Smiths magnum opus The Wealth of Nations, var att han vid 43 års ålder bodde hemma hos mamma som lagade hans mat och tog hand om honom.
Bara för att regeringen skär ner på välfärden, så tar inte behovet av tjänsterna slut.
För offentlig sektor utför ju det som förr i tiden hette obetalt kvinnogöra. De här tjänsterna, oavsett om de är betalda genom offentlig sektor, eller obetalda, är i själva verket helt avgörande för att människor ska vara friska och må bra, och för näringslivets produktivitet. De är ingen andrafiol utan tätt sammantvinnade med näringslivet.
Bara för att regeringen i praktiken skär ner på välfärden så tar inte behovet av tjänsterna slut. Jobbet som idag utförs i välfärdssektorn kommer bara att utföras obetalt i allt större utsträckning. Och jag tror du har en aning om vem som kommer att utföra det till största delen. På så sätt dras stora delar av arbetskraften bort från betalt arbete och in i obetalt. De som blir kvar i betalt arbete, såväl i offentlig som i privat sektor, får sämre hälsa och allt stressigare att hinna med sina jobb.
Det gamla sättet att se på välfärden håller inte längre. Det är dags att att staten ger långsiktigt goda förutsättningar för regioner och kommuner. Kanske skulle ett mer sammanlänkat sätt att se på välfärden till och med vinna några kvinnliga väljare till Moderaterna, något de säkert inte tackar nej till.