Den tidigare amerikanske finansministern Larry Summers var tidig med att förutspå att inflationen skulle bita sig fast på grund av pandemistimulanserna. Han räknade helt enkelt på hur mycket extra staten spenderat i coronapandemin och insåg att när arbetslösheten var så pass låg, så är den rimliga konsekvensen inflation.
Kanske var det rätt av staten att spendera för att undvika en recession, men gjordes det på rätt sätt och i rätt mängd? Stimulanserna gick till att hålla den privata konsumtionen igång. Till den grad att de bäddade för inflationen. Men samtidigt finns en skriande brist på samhällsinvesteringar i de flesta västerländska samhällen. Både för att klara välfärd och utbildning och för att göra oss av med fossil energi.
Nu när prisökningar och inflation tar fart tycks impulsen återigen vara att kompensera för ökade energipriser. Pengar som går till att konsumera mer energi till allt högre priser – något vi egentligen borde konsumera mindre av. ”Ska man få kompensation för det stigande priset på hallonglass, också?”, som Unionens chefsekonom Katarina Lundahl, skojade om kompensationsreflexen i Arbetsvärldens podd.
Äldreboenden eller mer i fickan?
Utvecklingen känns igen från debatten om pensionerna. Det må vara önskvärt att skaffa mer konsumtionsutrymme för de fattigaste pensionärerna. Samtidigt har vi en skriande brist på vårdplatser och äldreboenden. Och när fyrtiotalisterna nu fyller 80 närmar vi oss en explosionsartad ökning av vårdbehoven. Att köpa vård och äldreboende med privata pengar låter sig knappt göras, eftersom det blir oerhört kostsamt.
Samma transparens som näringslivet efterlyser om hur mycket av vår lön som försvinner i arbetsgivaravgift, borde gälla vad den välfärd som vi tar del av egentligen kostar.
Ibland skulle man önska att samma transparens som näringslivet efterlyser om hur mycket av vår lön som försvinner i arbetsgivaravgift, också gällde vad den välfärd som vi tar del av egentligen kostar. För en okomplicerad förlossning betalar du en hundralapp. Den verkliga kostnaden är 37000 kronor, enligt Region Östergötland. Ett läkarbesök för 200 kronor kostar egentligen 3600 kronor. En höftledsoperation för 500 kronor kostar 109 000 kronor. En förskoleplats kostar 150 000 om året per barn, enligt Skolverket. Skulle vi börja betala de summorna ur egen ficka så kan vi snacka om privatekonomisk panik.
Nu skenar även kostnaderna i offentlig sektor med den allmänna inflationen och SKR varnar för en kostnadsbomb. Politikerna har inget svar på hur den ska finansieras utan planen är att fortsätta spara in någon procent per år.
Bostaden finansieras privat
Men för svenskarna dominerar istället oron för privatekonomin på grund av de prisökningarna. I KI:s konjunkturbarometer skenar svartsynen. Särskilt oroliga är småhusägare som har både elprishöjningar och räntehöjningar att vänta. Samtidigt är vi inte rädda att förlora jobbet. En ovanlig kombination. Även i bostadssektorn har vi uppmuntrat att staten dragit sig tillbaka för att låta individen finansiera boendet. Borta är fastighetsskatt och statliga subventioner till byggande och därmed boende. Istället betalar du boendet med egen belåning vilket skapar instabilitet i privatekonomin när räntan stiger och dessutom sänker värdet på bostaden. Staten pushar dessutom på med ränteavdrag och regeringen vill nu slopa amorteringskravet.
Dagens inflation, som tryckts fram av pandemisubventionerna, är ytterligare ett skäl att vända kompensationspolitiken till en investeringspolitik.
Investeringar kan skapa tillväxt
Om vi ska ha en fortsatt gemensamt finansierad välfärd så krävs det nu att vi avsätter resurser för den. Men även gemensamt finansierade investeringar kan bidra till att ekonomin blir mindre konjunkturkänslig. Visst kan de också driva på inflationen i dagens läge, men poängen är att de kan bidra till ökad tillväxt på längre sikt. På ett helt annat sätt än till exempel vår privatkonsumtion av redan existerande bostäder gör.
Det som utmärkt de senaste decennierna med en lägre investeringstakt, är istället låg tillväxt. Det som Larry Summers kallat sekulär stagnation. Dagens inflation, som tryckts fram av pandemisubventionerna, är ytterligare ett skäl att vända kompensationspolitiken till en investeringspolitik.