”Vi sumpade det.” Så skrev ekonomijournalisten Annie Lowrey i en krönika i The Atlantic. Lowrey pekade på att ett helt årtionde med låga räntor förflutit i hennes hemland USA utan att det lett till några större investeringar i grön energi, infrastruktur eller upprustning av bostadshus och skolor. Nu höjs räntorna och allt blir helt plötsligt mycket svårare att finansiera.
Samtidigt har Financial Times krönikor Martin Sandbu tittat på hur världens rikaste länder har investerat sedan 1970-talet. Det är en sorglig historia även i det längre tidsperspektivet. Länderna i G7-gruppen (sju av de rikaste industriländerna) har alla upplevt minskningar av den totala nivån på investeringar som andel av BNP under 2000-talet jämfört med 1970-talet. Kanada är det enda land som verkar ha återvunnit något av sina tidigare nivåer.
De rikaste ländernas investeringar driver på mycket av efterfrågan i världen. Sedan finanskrisen 2008 har den rollen i större utsträckning tillfallit Kina.
Vad spelar det för roll? Jo, de rikaste ländernas investeringar driver på mycket av efterfrågan i världen. Ju mer som investeras desto mer kan sysselsättning öka och fattigdom minska. Sedan finanskrisen 2008 har den rollen i större utsträckning tillfallit Kina som därmed har kunnat expandera sitt globala ekonomiska inflytande.
Sandbu skriver vidare att de nordiska länderna i jämförelse klarat sig relativt bra. Men vid en närmare titt på den svenska utvecklingen verkar trenden vara ungefär densamma här.
Jämfört med G7 och övriga Norden sticker Sverige inte ut. Sedan 2010 verkar den nedåtgående trenden ha brutits något, men resultatet för samtliga är ändå lägre investeringsnivåer än för 50 år sedan.
Det bådar inte gott för de kommande 50 åren. I december 2021 var räntan på 10-åriga statsobligationer 0,07 procent, medan nu i augusti hade ökat till 1,36 procent. Det innebär att staten har gått från att i princip låna gratis på tio års sikt till att betala närmare 14 miljoner för varje lånad miljard. Det är illa om man tänker på Klimatpolitiska rådets uppskattning att det behövs investeringar motsvarande 100–450 miljarder per år för att uppnå Parisavtalets klimatmål.
I en rapport för tankesmedjan Global Utmaning kommenterar forskaren Max Jerneck Klimatpoltiska rådets uppskattning och hävdar att en finanspolitik vars huvudsyfte är åtstramningar inte går att förena med klimatomställning. Om det var svårt att höja investeringstakten med gratis upplåning lär den finanspolitiska konservatismen öka ytterligare nu. Där behövs ett helt annat upplägg för hur finans- och penningpolitik samverkar. Till exempel som ekonomen Isabella Weber föreslagit, med hjälp av tillfälliga priskontroller snarare än räntehöjningar för att komma åt inflationen.
Vi har i Sverige rört oss från den ena extremen till den andra.
Vi har i Sverige rört oss från den ena extremen till den andra. Den hackiga återhämtning som varit här sedan 1990-talet har tagit oss tillbaka till nivåer som motsvaras av när det var som sämst under 1970- och 1980-talen. Då brukar de två årtiondena ändå ofta utmålas som kris och katastrof jämfört med det framgångsrika 2000-talet. Frågan är vad vi då mäter framgång i.
Det är lätt att känna pessimism inför framtiden. Mike Bird, journalist på The Economist, twittrade skämtsamt att det var orättvist att utmåla åren 2010–2020 som det förlorade årtiondet. Egentligen är vi ju inne på årtionde två av förlorad tid!
It’s deeply unfair to Britain to say we’ve had a lost decade because we are actually going to have two lost decades.
— Mike Bird (@Birdyword) August 4, 2022
En nyckel till att det är så svårt att ta igen förlorad tid är att den ekonomiska politiken numera är så upptagen av att lösa den ena krisen efter den andra. Kompetensen och viljan att blicka längre framåt verkar på något vis försvinna ju fler kriser som måste hanteras. Numera går det tydligen inte ens att ställa ut vallöften eftersom risken att något händer som kastar omkull dem är så stor.
Under det senaste årtiondet har vi fått höra att instabiliteten är ett argument mot expansion. Att stater måste hålla sig i schack av risk för att det går snett. Men lika gärna går det att tänka att det är ännu viktigare att stater investerar i sådant som minskar krisernas effekter. Att vi slutar sumpa de chanser vi har.