Professor Olle Lundin konstaterar i Arbetsvärlden att privata bolag i välfärden är oförenligt med offentlig insyn. De som tror att offentlighetsprincipen ska gälla när kommuner säljer tomter och hyr ut byggnader till eventuella underpriser, är helt fel ute.
”Det är underligt att somliga förvånas över den bristande insynen i de privata skolorna”, säger han. För att sedan konstatera att det inte finns en politisk majoritet för att till exempel kräva att offentlighetsprincipen skulle gälla privata skattefinansierade bolag.
Det är förstås ingen slump att det förhåller sig så.
Svenskt näringsliv är starkt emot sådan reglering och Centerpartiet som först tyckte annorlunda har nu givit med sig. På frågan ”är det såhär vi ska ha det?”, svarar en majoritet ja. Ändå finns en utbredd uppfattning om att det inte riktigt var såhär som det var tänkt när friskolereformen genomfördes.
Svenska välfärdsföretag skulle bli exportprodukt
Den här uppfattningen lyfts senast idag på DN ledare där Lisa Magnusson skriver ”det var aldrig tänkt att skolsystemet skulle innefatta den sorts stora koncerner som ser lärandet som ren business”. Men är det verkligen så? Och varför vill de som införde systemet i sådana fall inte ändra något?
Jag som gick på Handelshögskolan kring sekelskiftet minns särskilt en föreläsning kring år 2002 där professor Magnus Henreksson förklarade betydelsen av att välfärden öppnades upp för privata bolag.
I den nya tjänsteekonomin skulle en snabb svensk privatisering möjliggöra för våra svenska välfärdsbolag att få ett försprång, bli världsledande och kunna exportera sina tjänster globalt. Så som en gång tillverkningsindustrin gjort. Det var här framtiden låg – i tjänsteexporten.
Både privatiseringen och den föregående kommunaliseringen hade också i debatten ett fokus på prispress.
Såhär gick snacket kring sekelskiftet, tio år efter friskolereformen. Det vi nu ser hända på riktigt i form av Kunskapsskolans expansion i till exempel Saudiarabien. Sedan dess har jag alltid haft svårt att köpa tanken om att ”det inte var såhär det var tänkt”.
I rapporten ”Skolindustrin” från LO beskrivs processen som ledde fram till där vi är nu. Sveriges arbetsgivare SAF började argumentera för en privatisering av den offentliga sektorn år 1980. Kunskapsskolans föregångare Pysslingen startades för att driva förskolor av SAF redan 1983 i god tid före friskolereformen 1992. 1991 utlovade den nyutnämnde moderate utbildningsministern Per Unckel att ”hitta en formel där pengar tickar ut när en fristående skola godkänts”.
Skolsystemet kom till utan konsekvensanalyser
Den sakkunnige som förberedde friskolepropositionen var Anders Hultin som efter sin tid i regeringskansliet skulle grunda Friskolornas Riksförbund, bli vd för Kunskapsskolan och senare leda JB Education i konkurs 2013. Under sin tid som vd för JB Education berättade Anders Hultin i ett brev till lärarna hur mycket han hade influerats av Milton Friedmans idé om skolpeng som lanserades av Timbro i Sverige 1980, (vilket beskrivs av Kent Werne i Den stora omvandlingen från 2014).
Både privatiseringen och den föregående kommunaliseringen hade också i debatten ett fokus på prispress.
Utan några egentliga konsekvensanalyser fick därmed Sverige sitt världsunika skolsystem där vinst var en del av funktionen.
Man kunde ha gjort som i andra länder, där det finns gott om friskolor som åtnjuter offentliga medel, bara inte i form av aktiebolag. Om det var mångfalden man ville åt. Men man gjorde inte så. Därför att för de svenska skaparna av friskolesystemet var det självklart att vinst och valfrihet hängde ihop. Det var så det var tänkt.
Och det tycks inte ha ändrats. Resultatet av skolmarknaden tycks helt enkelt ha landat tillräckligt nära det man faktiskt tänkte sig 1992.