Sedan Kalla Fakta släppte sitt avslöjande om hur fem av åtta riksdagspartier är villiga att kringgå lagen om partifinansiering, så är det egentligen endast ett parti som stått fast vid att inga fel begåtts – Kristdemokraterna. ”Vi tog aldrig emot några pengar”, hävdade partiet till sitt försvar, vilket förstås var omöjligt eftersom syftet med Kalla Faktas program var att se om det gick att skänka pengar olagligt, inte att faktiskt skänka bort pengar. Sorry KD, inga pengar den här gången.
Det påminner om när partiledaren Ebba Busch fälldes för grovt förtal, men inte bad om ursäkt utan kommenterade ”I Sverige kan även sanning vara grovt förtal”. Ebba Busch anser sig vara en rättfärdig sanningssägare.
Jag tänker på det när jag läser den österrikiska statsvetaren Natascha Strobls nyöversatta bok ”radikaliserad konservatism” (Bokförlaget Atlas). Hon beskriver utvecklingen i Österrike och i viss mån USA och Storbritannien där konservativa partier som utmanats av högerradikalismen adopterat vissa delar av deras palett.
När det breda konservativa ÖVP som just ingått i koalition med Socialdemokraterna tas över av den unge Sebastian Kurz och går till val 2017 är just en finansieringsskandal det första som inträffar. Partiet spenderar medvetet nästan dubbelt så mycket i valkampanjen som reglerna tillåter. Valet blir en framgång och partibidragen strömmar sedan in och räcker till att betala böterna för regelbrottet i efterhand.
Strobls bok är som en guide till radikalisering. De svenska kristdemokraterna har ju genomgått betydande förändringar de senaste åren och det blir lockande att lägga pusslet mer systematiskt – är det en ”radikalisering av konservatismen” som vi bevittnar?
Steg ett: det medvetna regelbrottet
Det första av sex steg för radikalisering hos Strobl är just ”det medvetna regelbrottet”. Regelbrottet eller brytande av informella regler kan ge fördelar eftersom partiet då får draghjälp av motståndarnas ilska. Det kan också lyfta partiledarens image: hellre ”alternativ” än fyrkantig. I Kristdemokraternas fall handlar det kanske mer om regelbrott som partiet snubblat in i, men i efterhand rättfärdigat, än om strategiskt planerade brott.
Steg två: vi och dem
Steg två är uppdelningen av samhället i vi och dom. Det kan gälla lata bidragstagare kontra strävsam medelklass, invandrare mot infödda eller land mot stad. Välbekant är Ebba Buschs tal om ett svenskt hjärtland, en direktöversättning från engelskan, som antas stå emot storstadens politiska centrum som ”glömmer bort” landsbygden. Receptet för hjärtlandets återkomst handlar till exempel om sänkta skatter och billigare bensin. Kristdemokraterna vill också helst avveckla kommunala socialbidrag, men annars kräva att kommunerna ställer krav på motprestationer av arbetsföra, som till exempel ett visst antal timmars arbete för kommunen eller ideella föreningar. Valrörelseutspelet om att DNA-testa ”utlänningar” som annars skulle ”utnyttja vår gästfrihet” stödjer också ett utvecklat ”vi och dem”-tänkande, i likhet med flera andra partier kan tilläggas i rättvisans namn.
Enligt Strobl höjs typiskt sett konfliktnivån gentemot oppositionen och det andra politiska lägret blir till en fiende omöjlig att samarbeta med. Det underförstådda samförståndet mellan fack och arbetsgivare respekteras heller inte utan vilja till konflikt växer när arbetstagarfientlig lagstiftning ofta genomförs. I bakgrunden finns aktivister och AFA som den yttersta fienden som det hänvisas till. I grunden skapas samma fiendebilder som alltid rättfärdigat den radikala högerns våldsutövande, menar Strobl.
Steg tre: smygande omdaning
Steg tre i radikaliseringsprocessen är ett överdrivet fokus på ledaren. Något som är ovanligare i traditionellt konservativa partier. Ebba Busch når kanske trots sin karisma inte riktigt upp till de ”one man shows” som Donald Trump, Boris Johnson och Sebastian Kurz levererat. Där de står för ett medvetet brott med den tidigare inriktningen på partiet och tydlig maktkoncentration, så står Ebba Busch snarare för en smygande nyinriktning där hon tvärtom gärna hänvisar till partiets traditioner. Även om det ibland blir fel när som när Ebba Busch ville sola sig i glansen av sina europeiska kollegors stolta historia och i en DN-intervju hävdade att de svenska kristdemokraterna ”grundades som en motrörelse mot nazismen”.
Steg fyra: förbjud böneutrop
Ett fjärde steg är att partiet deltar i den numera välbekanta och kanske till och med överspelade (?) ”business of outrage”. Till exempel hakar på nyheter om att man inte får säga ”julskinka” eller ”god jul” ”i det här landet längre”. Kristdemokraternas kanske första provokationsutspel handlade ju 2018 om att förbjuda muslimska böneutrop. Och 2019 var man i farten igen med att hävda att invandringen gjort att förorten numera saknade ”traditionella värderingar” och till och med ”kultur”. Människor i avsaknad av kultur är som bekant vildar – inget man vill vara.
Steg fem: Ni är bara avundsjuka
Steg fem handlar om anhängarna. Ledaren blir en sorts kultperson som försvaras av fansen vad det än gäller. Det som kallats ”Stan-kultur” efter rapparen Eminems efterhängsna fan. Många av Ebba Buschs twitterfans en tendens att attackera varje kritik av deras ledare med argumentet ”ni är bara avundsjuka på att hon är så vacker”. Ebba Busch framställs som en sorts vacker martyr under attack. Den som har en sådan följarskara, skriver Strobl, betraktas som den enda säkra källan till sanning av sina anhängare.
Visa detta inlägg på Instagram
Bilden: När Elle-galan drog in sin inbjudan tog sig Ebba Busch till ryska ambassaden i sin klänning designad av den ukrainska designern Ivan Frolov för att protestera mot Rysslands invasion och lade upp bilden på Instagram.
Att anklaga motståndare för ”falska nyheter” är också en mycket omtyckt strategi bland den radikaliserade konservatismens aktörer, skriver Strobl. Ingen har väl glömt hur Ebba Busch utkastade just den anklagelsen mot det konto (Dyngbaggegalan) som lade ut klipp på hur olika hon uttalade sig om homoadoptioner på Pride och i tidningen Dagens partiledarintervju.
Steg fem: en alternativ verklighet
Nästa steg är skapandet av en alternativ verklighet, skriver Strobl. Sebastian Kurz påstod sig till exempel själv ha stängt Balkanvägen för flyktingar, besegrat politisk islam, stängt samma moské ett flertal gånger och gång på gång grep han sig energiskt an saker som sedan länge var undanröjda, skriver Strobl. Detta steg är beroende av regeringsmakten så att man trovärdigt kan visa upp förändring. Ebba Busch har dock fått uppmärksamhet för att hon i sitt sommartal hävdat att förlossningskliniker varit hotade, något som tillbakavisats av partikollegor. Hon vill ändå inte tillstå att det var en felsägning. Partiet brukar också flitigt hävda att man alltid stått upp för aborträtten trots att många politiker i partiet kritiserat och arbetat emot den.
Steg sex: försvaga fienden
Ett sjätte steg handlar också om vad som händer om radikaliserat konservativa partier kommer till makten. Partierna målar upp en fiendebild med en sorts djup stat där vänsterliberala politiker har domstolarna, myndigheterna och medierna i sin hand. Det får konsekvenser. I Österrike genomförs en neddragning av flerbarnsstödet och socialbidraget knyts till språkkunskaper. Medan omgivningen upprörs över kopplingen till invandrare, så sänks i själva verket hela socialförsäkringssystemet mot botten och lönerna för stora delar av även den infödda befolkningen kan därmed tillåtas sjunka.
Den radikaliserade konservatismen ger sig också på institutioner och hotar därmed demokratin. Sebastian Kurz diskrediterade Ekobrottsmyndighetens ledning i samband med att den utredde olaglig partifinansiering i hans parti. Kurz vägrade också när han blev bortröstad efter Ibizaskandalen att sköta dagspolitiken tills en ny regering var på plats. Trumps förakt för myndigheter och kongressen är välkänt. Uttolkare av ”folkviljan” behöver helt enkelt inga parlament och domstolar eftersom de har folket med sig.
Medierna råkar typiskt sett ut för hot och undanhållande av information och särskilda journalister portförbjuds från presskonferenser. Vissa medier favoriseras och mediestödet kan stöpas om i syfte att strypa obehagliga medier.
Kristdemokraternas kritik mot public service är välkänd. Partiet har deklarerat sina avsikter att smalna av public service ”Huvuduppdraget ska vara att säkra oberoende nyhetsbevakning i hela landet. Inte primärt att göra nöjesprogram som konkurrerar med andra kommersiella kanaler.” som Ebba Busch sa till Expressen. Partiet vill tillsammans med M och SD inte heller förstärka grundlagsskyddet för public service.
Facket måste vara vaksamt
Sammantaget ha Kristdemokraterna gjort flera diskriminerande utspel som delar upp befolkningen i invandrare och svenskar. Man har visat hur man negligerar regelöverträdelser. Och partiets ledare har kastat anklagelser om fake news mot politiska motståndare. Räcker det för att beskriva partiet som radikaliserat? Delvis. Partiet checkar av flera kriterier på statsvetarens lista över radikalisering och är definitivt inne och nosar på en radikal utveckling. Är texten orättvis mot Kristdemokraterna? Hade man kunnat göra samma lista för andra partier? Varsågod och sätt igång!
Fackföreningsrörelsens motstånd mot Sverigedemokraterna är kompakt. Men när Sverigedemokraternas metoder och retorik börjar sprida sig till fler partier, finns det anledning att vara vaksam.