I snabb följd har regeringen levererat två återställare. Först tar man bort plastpåseskatten. Sen ryker det hårdare amorteringskravet från 2018.
Ingen av de här frågorna är någon game changer. Ändå gjorde båda förslagen orimligt ont att införa när det begav sig. Det blev ett herrans liv och krävde ett visst politiskt mod och motståndskraft för att baxa igenom.
Båda åtgärderna visade sig i efterhand vara högst rimliga. Vi lärde oss ta med tygkassar till Ica. Och Finansinspektionen bedömde att amorteringskravet 2018 skapade färre sårbara hushåll redan 2019. Otrolig timing med tanke på den räntehöjning som följde.
Den beska medicinen svaldes och gjorde gott.
Nu ryker plastpåseskatten eftersom den blivit en symbolfråga.
Byggindustrin jublar över slopat amorteringskrav eftersom det väntas öka priserna på fastigheter. Mumma för byggbolag och för dem som redan äger sitt boende.
Regeringen vill inför nästa val kunna fråga sina egna väljare: har du det bättre idag än för fyra år sen? Stigande fastighetspriser bidrar till den känslan. Istället offras samhällsekonomin när lånefesten tar fart och priserna ökar.
Impopulära men bevisat framgångsrika åtgärder rivs upp för att bädda för valvinst. Det är närmast definitionen av populism.