Det som skulle ha varit en vanlig dag på Risbergska Komvux, ett centrum för vuxenutbildning i Örebro, förvandlades till den dödligaste skolskjutningen i Sveriges historia.
En beväpnad man stormade skolan på tisdagen, dödade minst elva personer och skadade många fler. Många av eleverna på skolan var invandrare som kommit till Sverige, och var mitt i olika utbildningar för att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.
Polisen säger att inget pekar mot att ideologiska motiv låg bakom dådet. Men tre vittnen som Arbetsvärlden talat med säger att de känner sig som ”rörliga måltavlor”, övergivna av Sverige.
Vittnena vill av olika anledningar, bland annat skyddade identiteter, vara anonyma.
Väckte trauma från Syrien till liv
SA, 27 år, en kvinnlig student som studerar för att bli fritidshems- och elevassistent, tog en paus med en vän när terrorn började.
– Vi satt i skolrestaurangen och pratade över en fika när vi plötsligt hörde någon skrika: ”Spring! Någon har en kniv!” Vi fick panik, lämnade våra saker och sprang utan att veta vart.
Precis innan de nådde utgången såg de en man i 30-årsåldern skjutas och falla död till marken, rakt framför dem.
– Sedan jag lämnade Syrien 2014 trodde jag aldrig att jag skulle uppleva något liknande igen. Det väckte allt mitt gamla trauma till liv. Jag lyckades springa till Pizza Hut med min vän, i ren panik, utan att veta om jag skulle överleva.
Nu säger SA att hon är för rädd för att lämna sin lägenhet.
– Jag känner mig som en rörlig måltavla. Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig trygg igen.
Hon kopplar samman dådet med en växande främlingsfientlighet i Sverige.
– Hatpropagandan och hetsen mot invandrare har fått oss att känna oss otrygga i flera år. Men jag trodde aldrig att jag skulle bevittna något så fruktansvärt. Regeringen har lämnat oss oskyddade och sårbara för denna fasa.
”Snälla stoppa denna galenskap”
RM, 25 år, en manlig student som studerar svenska som andraspråk på grundnivå, hade precis börjat sin svensklektion när mardrömmen började.
– Vår lärare hade just kommit in när vi hörde skott. Jag tittade ut genom dörren och såg skytten, bara hans rygg, gå nerför korridoren. Sedan hörde jag ett till skott.
Han sprang tillbaka in och ropade: ”Det är en skottlossning! Lås dörren!”
Studenterna barrikaderade sig med bord och stolar och gömde sig i hörnen.
– Sedan hörde vi en tjej skrika. Det var ett sådant skrik man aldrig glömmer. Sedan ett skott. Och hon tystnade.
Flera timmar senare räddades de av polis. På vägen ut var korridorerna täckta av blod.
– Det var som en krigszon. Något jag bara sett på film. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva det i verkligheten.
Nu säger RM att hans liv domineras av trauma och rädsla.
– Varje ljud får mig att hoppa till. Jag kan inte sova, jag kan inte tänka. Det är för mycket.
Han vädjar till regeringen:
– Vi valde Sverige för att vi trodde på säkerhet, respekt och värdighet. Men de senaste åren har saker förändrats. Vi blir måltavlor, inte bara för rasistiska grupper utan av själva systemet. Snälla, stoppa denna galenskap. Vi är inte siffror. Vi är människor med känslor.
”Vi är helt ensamma”
AU, 32 år, ensamstående mamma till två barn, studerar för att bli fritidshems- och elevassistent. Hon hade precis gått in på toaletten när kaoset bröt ut.
– Jag pratade i telefon med min mamma i Syrien när jag hörde folk skrika. Sedan skott. Min mamma började gråta i telefonen, och jag kunde inte röra mig. Min hjärna frös.
Hennes astma utlöstes, vilket gjorde det svårt att andas.
– Efter sju minuter hörde jag fler skott. Den här gången närmare där jag gömde mig. Min kropp reagerade innan min hjärna. Jag vet inte hur, men jag öppnade dörren och sprang.
Hon sprang förbi livlösa kroppar i korridoren – en av dem var en person hon nyss ätit lunch med.
– Jag vet inte hur jag tog mig ut. Men det första jag gjorde var att springa till förskolan för att kolla till mina barn. Jag kramade dem och grät. Jag visste inte om jag någonsin skulle se dem igen.
Senare samma kväll satt AU i sängen med sina två barn.
– Vi sörjer. Vi är i chock. Vi är helt ensamma.
”Vi behöver ansvar”
De överlevande som Arbetsvärlden talat med är inte bara arga på skytten. De anser att regeringen har ett ansvar.
– Vi behöver inga uttalanden. Vi behöver inga tomma kondoleanser. Vi behöver ansvar. Vi behöver skydd. Vi behöver veta att våra liv betyder något i det här landet, säger RM.
– Vi kom till Sverige för att söka trygghet. Istället fann vi oss själva springande för våra liv. Hur ska vi någonsin kunna känna oss trygga igen? säger han.