I eftermiddag håller arbetsmarknadsminister Eva Nordmark presskonferens om Arbetsförmedlingens reformering. På DN:s debattsida kommer hon i dag med beskedet om att en utredning ska titta på kommunernas roll i framtiden. Nu på fredag lämnar Arbetsförmedlingen sitt underlag till regeringen för hur reformen av arbetsmarknadsmyndigheten bör gå till.
Men samtidigt har den nuvarande myndigheten allt större svårigheter att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik.
I förra veckan lämnade Arbetsförmedlingen över årets sista utgiftsprognos för 2019–2022. I prognosen beskriver myndigheten hur man nu arbetar i en exceptionell situation där man inte klarar av att göra av med anslagen till arbetsmarknadsinsatserna, just nu främst på grund av personalbrist. Personalflykten har gått snabbare än man trott, och de som finns kvar nu måste prioritera att följa lagen framför att ge stöd – det vill säga se till att sökande skrivs in i program och garantierna så att man åtminstone inte blir av med sin försörjning.
Detta tyder sammantaget på att statens arbetsmarknadspolitik kan inte längre ses som aktiv.
Sedan den 23 oktober hålls digitala möten för inskrivning, planeringssamtal och stödet för nya arbetssökande. Tidningen Arbetet rapporterar om hur kontor som egentligen inte skulle stänga i vissa fall får hålla stängt i alla fall, i brist på personal och allt färre kartläggningar och vägledningssamtal genomförs.
Detta tyder sammantaget på att statens arbetsmarknadspolitik inte längre kan ses som aktiv.
Krisen är inte bara tillfällig – i sin utgiftsprognos visar Arbetsförmedlingen med olika stapeldiagram hur aktiva insatser kommer att ligga på en låg nivå (jämfört med 2018) under flera år framåt i tiden. Anledningen är inte bara personalbrist utan även brist på anslag från regeringen till insatserna 2020, enligt budgetpropositionen även 2021 och 2022 när reformeringen av den nya arbetsmarknadsmyndigheten ska vara fullt genomförd.
Närmast kaotisk process
Professor Lars Calmfors har länge följt utvecklingen av Arbetsförmedlingen, och han instämmer i den bilden.
– Jag har inte läst den senaste prognosen, men jag följer utvecklingen. Och jag har samma bild. Det är ju en väldigt oordnad, närmast kaotisk, reformprocess som har satts i gång, säger han till Arbetsvärlden.
För mig är det fullständigt obegripligt varför regeringen inte tillförde mer pengar i vårändringsbudgeten.
Lars Calmfors var en av redaktörerna för en omtalad forskningsantologi som kom ut före januariavtalet, utgiven av tankesmedjan Fores om framtidens arbetsförmedling. Där varnades för ”överdrivna föreställningar om att det skulle bli så mycket mer effektivt med enbart privata utförare och en alltför snabb och drastisk reformprocess” som Calmfors i dag själv beskriver antologins budskap.
– Syftet med reformen har ju aldrig varit att montera ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken men det är ju vad som just nu sker i alla fall på kort sikt. Det är möjligt att man kan få det att fungera bättre med privata utförare, men att starta på det här sättet kommer att misskreditera hela den idén. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi föreställa oss att processen kunde blir så här kaotiskt.
Kritiserar regeringen
Visst, konstaterar han, hänger en del av problemet ihop med M/KD-budgeten.
– Men för mig är det fullständigt obegripligt varför regeringen och samarbetspartierna inte tillförde mer pengar i vårändringsbudgeten. Det hade man kunnat, men valde att inte göra det. Nu blir det ett visst resurstillskott i nästa års budget – men hittills har det varit för lite och det är sent, skadan är redan skedd när Arbetsförmedlingen tappar personal, och många av de bästa går först.
När det gäller de fristående aktörernas problem just nu att överleva är han minst lika kritisk.
– Det är ju helt galet, ytterligare ett exempel på hur illa det är. Man borde ha allt intresse i världen av att de externa utförarna finns kvar.
Samtidigt är det anmärkningsvärt att regering och samarbetspartier först nu tar sig an den frågan. Det är ytterligare ett exempel på hur illa planerad reformprocessen varit.
Med anledning av dagens besked tillägger Lars Calmfors i ett mejl till Arbetsvärlden nu på morgonen att det förstås är välkommet att man nu ska utreda om också kommuner kan fungera som utförare av den statliga arbetsmarknadspolitiken inom det nya systemet, och om de också kan fungera som ”back-up” i systemet under begränsad tid om inte andra utförare tillhandahåller arbetsmarknadspolitiska tjänster.
– Samtidigt är det anmärkningsvärt att regering och samarbetspartier först nu tar sig an den frågan. Det är ytterligare ett exempel på hur illa planerad reformprocessen varit.
”Blame game” där alla skyller på varandra
Lars Calmfors beskriver bristen på handling som ett ”blame game” där alla kan skylla på någon annan. Regeringen kan skylla på orealistiska idéer från Centern och Liberalerna, som i sin tur kan lasta över ansvar på regeringen.
– Både regeringen och samarbetspartierna kan skylla på moderaternas och kristdemokraternas budget. Alla partier kan hävda att Arbetsförmedlingen anpassar sig på fel sätt. Och Arbetsförmedlingen, slutligen, kan hävda att de har hamnat i en omöjlig situation på grund av politiska beslut. Oklarheten om vem som har ansvaret för den uppkomna situationen är närmast en perfekt grundval för att omvandlingen av Arbetsförmedlingen ska gå illa.
Vad anser du att de skulle kunna göra för att snabbt åtgärda bristerna?
– Jag är rädd för att processen har gått för långt. Grundproblemet är otillräckligt med personal, Det är svårt att åtgärda nu när AF ändå ska skalas ner. Även om AF nu skulle få mer medel för att rekrytera mer personal, är det svårt att se att man i nuvarande osäkra läge skulle kunna vara en attraktiv arbetsgivare.
Men den mycket begränsade forskning som finns tyder på att kommunernas arbetsmarknadsprogram är mindre effektiva än Arbetsförmedlingens
Frånvaron av aktiv arbetsmarknadspolitik drabbar de som behöver hjälp nu, och de kommer att bli fler eftersom konjunkturen avmattas. En olycklig tajming, konstaterar Lars Calmfors.
– Den aktiva arbetsmarknadspolitikens roll har ju förändrats mycket över tiden. Från början var ju iden att slussa folk från stagnerande till expanderande delar av ekonomin när den solidariska lönepolitiken skulle slå ut enklare jobb. Men den delen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken har flyttats över till parternas omställningsorganisationer. Nu är ju Arbetsförmedlingens uppgift inte egentligen att förmedla jobb och slussa personer mellan olika delar av arbetsmarknaden utan i stället att hjälpa utsatta grupper in på arbetsmarknaden. Men de kommer att få mycket mindre stöd i lågkonjunkturen.
Omställningsavtalen är inget substitut
Lars Calmfors påpekar att det finns en parallell arbetsmarknadspolitik som bedrivs av kommunerna, och i rätt stora volymer.
– Men den mycket begränsade forskning som finns tyder på att de är mindre effektiva än Arbetsförmedlingens. Men om AF abdikerar kommer kommunerna ändå att tvingas expandera sina arbetsmarknadsprogram och det i en situation med knepig ekonomi och stora demografiska utmaningar.
Borde parterna i omställningsavtalen agera på något sätt, när statens aktiva arbetsmarknadspolitik fallerar?
– Parternas omställningsorganisationer har inte resurser för de här grupperna, som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Omställningsavtalen är ett komplement till den statliga arbetsmarknadspolitiken som vänder sig till mer etablerade grupper, och inget substitut.