– Risken är att folk placerar oss i en säck av ruttna makthavare. Men våra ledare har inga höga löner och lever inga lyxliv, säger en person som arbetar på det franska facket CGT:s huvudkontor i Parisförorten Montreuil.
Hon föredrar att vara anonym, men det är uppenbart att hon tycker att historien om generalsekreteraren lägenhet är jobbig.
Lyxrenovering av tjänstebostaden
Häromveckan berättade den satiriska veckotidningen Le Canard Enchainé att CGT hade bekostat renoveringen av generalsekreteraren Thierry Lepaons tjänstebostad. För omkring en miljon kronor. CGT-ledningen förklarade i ett pressmeddelande att man för första gången hade en generalsekreterare som inte bodde i Paris innan han blev vald, och att facket därför tvingades hyra en tjänstebostad i närheten av huvudkontoret. Det handlar om en lägenhet på 70 kvadratmeter, som ligger i Vincennes, en kommun som gränsar till Paris.
– Men hundratusen euro är förstås mycket pengar för en renovering. Vi håller på att se över kostnaderna, säger hans kollega.
Kris för hela fackföreningsrörelsen
Thierry Lepaon själv har sagt att han inte hade haft en aning om hur mycket upprustningen av lägenheten kostade, innan han läste om det i pressen. Men lägenhetsaffären är enligt en rad bedömare ett tecken på att CGT skakas av en inre kris. Enligt andra är den också symptomatisk för hela den franska fackföreningsrörelsen. Den före detta metallarbetaren Thierry Lepaon utsågs till ny generalsekreterare i mars 2013. Men valet var en kompromiss efter en lång och segsliten kamp mellan olika personer inom ledningen, och den aktuella historien ses som ett tecken på att konflikten fortfarande spökar i korridorerna.
”Vi är ganska ensamma om att kritisera regeringspolitiken idag.”
Thierry Lepaons kollega säger att det är olustigt att tänka sig att någon på kontoret har läckt ut uppgifterna till pressen.
– Ja, varför? Våra värderingar är ju broderskap och solidaritet, och det här är ju ett sätt att skada facket. Det finns ju andra som kan dra vinning av historien. Vi är ganska ensamma om att kritisera regeringspolitiken idag, säger hon.
Misslyckade protester
Dominique Andolfatto, forskare.
I mitten av oktober försökte CGT organisera landsomfattande protester mot förändringar i socialförsäkringssystemet. Men aktionsdagen blev mer eller mindre en flopp.
– Det är sannolikt att det är svårare att mobilisera när landet drivs av en vänsterregering. Det förekommer kanske en viss form av självcensur. Men det existerar också en felaktig föreställning om att det räcker med att någon trycker på en knapp för att folk ska ge sig ut på gatorna. Det är ju inte så det fungerar, säger Dominique Andolfatto.
Han är professor i statsvetenskap vid universitetet i Bourgogne och har skrivit flera böcker om fackföreningsrörelsen.
”Folk har i alla fall mer förtroende för facken än för de politiska partierna idag.”
De franska facken lyckas ju då och då mobilisera till starka protester, trots att de sedan flera decennier har konstant låga medlemssiffror. Enligt en uppskattning är mellan sju och åtta procent av löntagarna idag anslutna. Det finns en rad historiska förklaringar till den låga organisationsgraden, men behöver inte nödvändigtvis betyda att invånarna är negativt inställda till facken.
– Folk har i alla fall mer förtroende för facken än för de politiska partierna idag, säger Dominique Andolfatto.
Tydligare information skulle stärka förtroendet
Den franske forskaren säger att han har svårt för att avgöra om renoveringskostnaderna för CGT-ledaren ska ses som en skandal eller inte.
– Han har sannolikt ingen hög lön.
Däremot anser han att historien är ett tydligt tecken på att facken fortfarande har problem med öppenheten. Enligt en lag från 2008 måste de offentliggöra sina budgetar på internet. Men uppgifterna är svårtydda och bristfälliga. Tydligare information om hur facken drivs ekonomiskt skulle kunna vara ett sätt att öka befolkningens och även vissa lokala fackrepresentanters förtroende för centralorganisationerna, anser Dominique Andolfatto.
– Ett grundläggande problem inom facken idag är att de på nationell nivå sköts av fackliga proffs som har allt mindre kontakt med folk ute i landet.
Franska fackföreningsrörelsen
Mellan 7 och 8 procent av Frankrikes löntagare är medlemmar i en fackförening. Organisationsgraden varierar starkt. Den är högre inom den offentliga sektorn än inom det privata näringslivet. Den är särskilt låg inom småföretag.
Det finns fem dominerande fackliga generella centralorganisationer, som vart och ett består av en rad yrkesförbund. Skillnaderna mellan facken är framförallt ideologiska och historiska. Samtliga säger sig vara partipolitiskt oberoende. De två största är CGT och CFDT, både räknat i antalet medlemmar och stöd vid de fackliga valen ute på företagen (där alla löntagare kan rösta oavsett om de är med i facket eller inte).
CGT (Confédération générale du travail) stod tidigare nära Kommunistpartiet.
CFDT (Confédération française démocratique du travail) sägs traditionellt stå närmare det nu regerande Socialistpartiet.
CGT fick en ny generalsekreterare i mars 2013; före detta metallarbetaren Thierry Lepaon. Som löneförmån har han en tjänstebostad, och tjänstebil. Hans lön är inte känd. Men de fackliga ombuden brukar få samma lön som de har i sina vanliga jobb. Thierry Lepaons företrädare Bernard Thibault uppgav till exempel att han tjänade 2300 euro i månaden.