Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
S och M har sig själva att skylla för sin kris Den dag polletten trillar ner hos ”etablissemanget” och man börjar söka det som förenar i sakpolitiken kan nya samarbetsmönster uppstå. Då kanske också allmänhetens förtroende kan börja återuppstå, skriver Mikael Odenberg, tidigare minister (M). Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika S och M har sig själva att skylla för sin kris

Socialdemokraternas stöd kommer fortsätta malas ned med januariöverenskommelsen. Och Moderaterna riskerar sin trovärdighet med populism. Istället för att fastna i förlegad blockpolitik borde etablerade partier söka de sakfrågor som förenar, skriver Mikael Odenberg.
16 jan 2020

Ett och ett halvt år in i mandatperioden är de två traditionellt stora partierna i kris. Den är i hög grad självförvållad och beror i grunden på att inget av partierna mäktat med att förhålla sig till den förändrade partistrukturen och till det nya parlamentariska läge som successivt har uppstått.

Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har en fast cementerad självbild och en lika fast cementerad fiendebild av huvudmotståndaren. Den senare upprätthålls till varje pris, även när det sakligt sett inte är motiverat. Ett uttryck för detta är att Socialdemokraterna valt att närma sig centern även när detta parti ställt sig till höger om Moderaterna i för socialdemokratin viktiga skattepolitiska och arbetsrättsliga frågor. Ett annat är när Moderaterna inte tvekar att hjälpa Vänsterpartiet att stoppa regeringsförslag om Arbetsförmedlingen som är förhatliga från en vänsterutgångspunkt, snarare än från en högerdito.

Är det viktigare att sänka regeringen än att föra högerpolitik?
Foto: Stina Stjernkvist / TT

Den traditionella blockpolitiken spökar hela tiden, trots att de två traditionella blocken inte längre existerar. Men för Moderaterna har blockpolitiken historiskt varit viktig för att stoppa ett ständigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Och av samma skäl har Socialdemokraterna i alla tänkbara tonarter talat om vikten av att bryta samma ”blockpolitik”.

Vaddå, om jag röstar på SD är min röst inte lika mycket värd då?

Med januariöverenskommelsen anser man sig ha lyckats att nå detta strategiska mål. Men den traditionella blockpolitiken har redan demonterats av väljarna. I dag har vi – efter Sverigedemokraternas stora tillväxt – inte två, utan tre block i svensk politik.

Även här bär de två tidigare största partierna ett stort ansvar för utvecklingen. Min fasta övertygelse är att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 i hög grad underlättades av Moderaternas och Socialdemokraternas tävlan om att då hålla Sverigedemokraterna på längst armlängds avstånd. Det förhållningssättet gav Jimmie Åkesson precis den offerkofta han ville ha. Och den utmanade väljarkårens känsla för Fair Play; Vaddå, om jag röstar på SD är min röst inte lika mycket värd då?

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna – och inte minst om deras ideologiska rötter – men förr eller senare måste man se sanningen i vitögat. Det är inte Ebba Busch Thors lunch med Åkesson eller Ulf Kristerssons fika med densamme som legitimerar SD. Det har väljarna tyvärr redan gjort genom sina val.

I längden går det inte att bortse från detta. I parlamentariskt arbete kan man inte låtsas som om inemot en femtedel av riksdagens ledamöter inte existerar. Man måste förhålla sig till dem. Och vill man ha makt och inflytande måste man till och med ta deras hjälp ibland.

Frågan är bara hur det låter på Metall-klubben i Finspång eller på mötena i Säffles arbetarekommun?

Detta har heller inte de ”traditionella” partierna tvekat att göra när det passat dem, allra minst de som i retoriken framstår som mest oförsonliga mot SD. Redan 2013 tog Socialdemokraterna SD:s stöd för att stoppa Alliansregeringens förslag om höjd brytpunkt i skatteskalan. Och senast tvekade inte Vänsterpartiet att ta stöd av SD för att stoppa omläggningen av Arbetsförmedlingen.

Samtidigt är de ”gamla” partiernas retorik och oförmåga att ta in det nya läget densamma. Det bidrar till att ytterligare erodera förtroendet för politiken i allmänhet och för de ”traditionella” partierna i synnerhet. Det spelar naturligtvis Sverigedemokraterna i händerna.

Nyheter

Först ingicks Decemberöverenskommelsen (DÖ) i sann Reinfeldtsk anda. Den innebar att riksdagen drog sig tillbaka. Alliansen lovade att släppa igenom minoritetsregeringens (S+MP) ekonomisk-politiska förslag även om det fanns en annan majoritet i riksdagen. I alla fall så länge politiken hade stöd från Vänsterpartiet. Detta blev naturligtvis förödande, särskilt för Moderaterna. Varför rösta på ett parti som ger Vänsterpartiet ökat inflytande och som lovar att dra tillbaka sina egna förslag så fort de riskerar att vinna en majoritet i riksdagen?

Januariöverenskommelsen (JÖK) är inte bättre. I den lovar i stället regeringen (S+MP) i ett 73-punktsprogram att driva igenom en politik på viktiga områden som man inte tror på och som man gick till val på att bekämpa.

Genom avhoppet från 2016 års energiöverenskommelse undergräver Moderaterna sitt rykte som en pålitlig avtalspart.

Det är klart att det går att samla en socialdemokratisk extrakongress med statsråd, riksdagsledamöter, kommunalråd och andra makthavare och få stöd för att man 1) splittrat alliansen och 2) mot alla odds lyckats behålla regeringsmakten. Frågan är bara hur det låter på Metall-klubben i Finspång eller på mötena i Säffles arbetarekommun?

Min tro är att det är en Pyrrhusseger, där socialdemokraternas stöd successivt kommer att malas ner ytterligare. Frågan är nämligen densamma som efter DÖ; Varför rösta på ett parti som inte vill genomföra sin egen politik?

Den enda S-trösten är att man kunnat marginalisera Moderaterna, sannolikt för resterande tid av mandatperioden. Frågan är hur Moderaterna kommer att hantera detta. Det finns illavarslande tecken. Genom avhoppet från 2016 års energiöverenskommelse undergräver partiet sitt rykte som en pålitlig avtalspart.

Sänkt bensinskatt = populism?
Foto: Andreas Hillergren / TT

Politik ska syfta till att genomföra det man tror är bra för landet och medborgarna – inte att till varje pris stoppa dem man avskyr.

Man har också hemfallit åt populism, vilket långsiktigt kan bli förödande för väljarnas förtroende. Med ”populism” menar jag här inte allmänt publikfriande förslag, utan jag syftar på när man i opposition lägger förslag som man aldrig någonsin skulle ha övervägt om man hade suttit i regeringsställning. Hit hör förslaget om bensinskattesänkning och idén om att det är Sveriges riksdag och inte Vattenfall som ska besluta om hur länge det är lämpligt att producera el i Ringhals.

Det gemensamma för DÖ och JÖK är att de utgår ifrån ett politiskt maktperspektiv som ingen normal väljare förstår. Politik ska syfta till att genomföra det man tror är bra för landet och medborgarna – inte att till varje pris stoppa dem man avskyr, oavsett vad de tror på.

Den dag polletten trillar ner hos ”etablissemanget” och man börjar söka det som förenar i sakpolitiken kan nya samarbetsmönster uppstå. Då kanske också allmänhetens förtroende kan börja återuppstå.

16 jan 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan