Ränteavdragen för bostadslån är en i högsta grad misslyckad bostadssubvention. Den driver priset men inte utbudet av bostäder och den missgynnar hyresrätten som upplåtelseform. Den stora vinnaren på de växande kreditvolymerna är bankerna.
Bostadssubventionen minskar statens intäkter med drygt 30 miljarder kronor vid nuvarande räntenivå
Förlorarna är hushållen – vars finansiella risktagande drivs upp – och alla medborgare. Den bostadssubventionen minskar statens intäkter med drygt 30 miljarder kronor vid nuvarande räntenivå, men långt mer om räntorna stiger, detta till mycket eller ingen samhällsekonomisk nytta. Den stora frågan är varför inte våra styrande politiker, som brukar tävla i kamrersövningar och ladusamlande, inte vågar ge sig på ränteavdragen.
Ett slopat ränteavdrag skulle också öka attraktiviteten i att bygga nya hyresrätter. I dag leder ränteavdragen till att det definitionsmässigt alltid är mer fördelaktigt att bygga bostadsrätter. Det skulle sannolikt också vara bra för svensk byggmarknad, då det skulle flytta fokus från dagens marmorskivebetonade värdeskapande till kostnadseffektivitet i byggandet.
Statens subvention skulle ligga kvar på 30 000 kronor och inte vara 61 000 kronor vid nuvarande regler.
Ett argument mot slopande av ränteavdragen är att det skulle slå hårt mot många hushåll, där de mest skuldsatta på marginalen skulle kunna hamna på obestånd, och att en ännu större del av hushållen utöver högre räntebetalningar skulle börja ”försiktighetsspara” på bred front. Det senare skulle i sin tur kunna få makroekonomiska konsekvenser.
Visst finns sådana risker, men ett sätt att hantera det vore att ersätta den brytpunkt på 100 000 kronor där avdragsrätten för räntor sjunker från 30 till 21 procent med ett tak, där inga räntekostnader över 100 000 kronor är avdragsgilla. Med en bolåneränta på 2 procent ger det full avdragsrätt för ett lån på fem miljoner kronor. Stiger räntan till 5 procent skulle de årliga räntorna stiga till 250 000 kronor men statens subvention skulle ligga kvar på 30 000 kronor och inte vara 61 000 kronor vid nuvarande regler.
Ett vid första åsynen starkare argument är att statens kostnader för ränteavdragen grundar sig på ett tankefel, då statens kostnader för ränteavdrag matchas av motsvarande skatteintäkter på ränteinkomster. Någons lån är ju någon annans fordran.
En synkroniserad makroekonomisk chock kan då leda till stora bekymmer
Men så ser det inte ut vad gäller bostadsfinansieringen. Bankerna finansierar dessa genom säkerställda obligationer, där obligationsägarna till huvudsak är pensionsfonder och försäkringsbolag som inte betalar några löpande skatter på sina intäkter. Hushållens inlåning till bankerna är också hälften av de samlade bostadslånen, och där är dessutom räntorna och skatteintäkterna i stort sett noll.
Dessutom är det så att de stora låntagarna är de hushåll som har de högsta inkomsterna och inte minst de största finansiella tillgångarna. Ränteavdragen ger här starka incitament att maxa sin belåning och sedan placera i tillgångar, typ kapitalförsäkringar, som betalar låg eller ingen löpande beskattning. Frågan är om staten verkligen ska stimulera ett sådant beteende. En synkroniserad makroekonomisk chock, som leder till stigande räntor och sjunkande tillgångspriser, kan då leda till stora bekymmer.