Lösningen på att vi svenskar förväntas leva längre där allt färre och där andelen människor i det traditionella arbetsföra åldersintervallet 18-65 år ska försörja allt fler heter att vi ska spara mer. Och även om det kan låta självklart och förnuftigt så kanske det är en överbefolkad återvändsgränd.
För att låna ett uttryck av en av de äldre ekonomihandböckerna, bibeln, så kanske mycket av dagens sparande kan liknas vid att ”så på hälleberget”.
Kanske sparar vi redan för mycket eller åtminstone på fel sätt. Eller för att låna ett uttryck av en av de äldre ekonomihandböckerna, bibeln, så kanske mycket av dagens sparande kan liknas vid att ”så på hälleberget”. Detta sparande driver bara upp priset på ”gamla” tillgångar som, aktier, obligationer och fastigheter. Den underliggande avkastningen som kopplar till aktiviteten i den verkliga reala ekonomin ökar inte. Vill man se det ur ett nationalekonomiskt perspektiv där sparandet i en ekonomi definitionsmässigt är lika med investeringarna så har det skett ett brott på linjen där det stora ”nominella” sparandet har en allt svagare koppling till de verkliga reella investeringarna i ekonomin.
Det finns naturligtvis starka särintressen som vill få oss att spara mer på detta sätt. Mycket av den finansiella sektorn är uppbyggt runt detta. Och även om mycket av retoriken runt exempelvis bankernas roll i samhället fortfarande handlar om att de ska finansiera nya företag och nya idéer och etablerade företags expansion så är den delen av bankernas verksamhet nästan försvinnande liten.
Huvuddelen av bankernas verksamhet är inriktad på att just finansiera befintliga tillgångar, framför allt bostäder.
Som den brittiske ekonomen och förre ordföranden i den brittiska motsvarigheten till vår svenska Finansinspektion, Financial Services Authority, Adair Turner skriver i sin mycket läsvärda bok ”Between Debt and the Devil”, så är huvuddelen av bankernas verksamhet inriktad på att just finansiera befintliga tillgångar, framför allt bostäder, men även andra tillgångar som har stabila kassaflöden som kommersiella fastigheter, och belåning av befintliga och etablerade företag. Det senare handlar inte om att låna för att göra investeringar utan för att ”frigöra” kapital där man växlar in eget kapital mot billigare lånekapital där räntorna är skattemässigt avdragsgilla. De så kallade private equity fonderna har ju byggt mycket av sin verksamhet runt sådan finansiell ingenjörskonst.
För det första så sparar de svenska hushållen redan i dag väldigt mycket.
Tittar vi även på världens börser och Stockholmsbörsen så är det mycket lite kapital som kanaliseras till nyemissioner för att expandera företagens verksamheter. Huvuddelen av det nya kapital som plockas in går till att lösa lån eller bara för att sprida ägandet, där börsnoteringen i sig ger möjlighet att öka värdet genom att man då får tillgång till det sparande som kanaliseras via pensionsfonder och privat.
För det första så sparar de svenska hushållen redan i dag väldigt mycket. Det kan låta tokigt om man lyssnar till den allmänna diskussionen om de svenska hushållens ekonomi som i mycket handlar om den höga skuldsättningen som är helt kopplad till prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Men den absoluta merparten av de ökade bostadslånen, de som går till att köpa en ”begagnad” bostad leder ju definitionsmässigt till att säljarna, via bankerna, kan växla in överskottet från försäljningen till finansiella tillgångar. Detta ökar bruttoskulderna i samhällsekonomin.
Lars E O Svensson har ju visat att de stora låntagarna också har de största finansiella tillgångarna. Skillnaden i beskattning mellan lånat kapital, där räntorna är avdragsgilla, medan placeringar i de flesta finansiella tillgångar har en annan lägre löpande beskattning, som det aktuella investeringssparkontot, ISK, ger också starka incitament för hushållen att ha en hög bruttoskuld för att få en större hävstång på sina placeringar.
Det samhällsekonomiska problemet med finansiellt överskottssparande är att det inte driver de reala investeringarna.
Ett kanske bättre alternativ, om man vill komma åt bruttoskuldsättningen, men av någon anledning politiskt svårare alternativ till att öka skatten på investeringssparkonton, ISK, hade varit att minska ränteavdraget. Kanske satt ett tak på 100 000 kr per år.
Det samhällsekonomiska problemet med detta och annat finansiellt överskottssparande är att det inte driver de reala investeringarna och därmed inte den framtida produktionsförmågan och därmed förmågan att försörja framtida pensionärer. Dags för nytänk helt enkelt.