Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Dags för reformer som stärker arbetstagarna Sammandrabbningar i år mellan taxiförare och polis under en demonstration mot Ubers etablering i Rom. Foto: Massimo Percossi/ANSA via AP/TT.

Krönika Dags för reformer som stärker arbetstagarna

Krönika När gig-ekonomin försvagar arbetstagarnas ställning hämmas också inflation och produktivitetsutveckling. Det håller inte i längden, skriver Per Lindvall och uppmanar till rejäla arbetstagarreformer.
15 aug 2017

Standardlösningen på de flesta länders ekonomiska problem brukar stavas ”strukturreformer”. Det är normalt en omskrivning för att på olika sätt försvaga arbetstagarnas förhandlingsposition på arbetsmarknaden. Detta ska göra ekonomierna mer flexibla och ”konkurrenskraftiga”. Det är nog dags att tänka om.

Inflationen i de flesta mogna ekonomier vägrar att komma upp på en mer hälsosam nivå, och huvudförklaringen är att lönerna vägrar att stiga

För som alla reformer så har dessa så kallade strukturreformer också vad den österrikisk-brittiske ekonomen Karl Popper benämnde ”oförutsedda konsekvenser” (unintended consequenses).

En av de allt mer påtagliga konsekvenserna är att inflationen i de flesta mogna ekonomier vägrar att komma upp på en mer hälsosam nivå, det vill säga mellan 2 och 4 procent. Och huvudförklaringen till detta är att lönerna vägrar att stiga. Det gäller i USA, trots att den officiella arbetslösheten nu är nere på sådana nivåer att den normalt skulle börja driva på löneökningar och inflation. I Japan är läget likadant, liksom inom eurozonen och då i synnerhet i Tyskland, där högre inflation, läs löneökningar, än övriga euroländer är en av förutsättningarna för att komma till rätta med de destruktiva obalanser som finns inom eurozonen.

Det hörs allt mer krystade förklaringar, som att arbetskraften i överhettade branscher prioriterar andra förmåner än just lönen.

Och det gäller inte minst i Sverige. Här får vi ständigt höra att vi är på väg mot överhettning och att det råder brist på kvalificerad arbetskraft i allt flera branscher. Men det märkliga är att denna brist och överhettning inte leder till högre löner. Det hörs allt mer krystade förklaringar till detta, som att arbetskraften i dessa överhettade branscher prioriterar andra förmåner än just lönen. Det är lite märkligt då det ekonomiska standardargumentet för att exempelvis sänka marginalskatterna är att det kommer att driva på arbetskraftsutbudet då dessa människor kommer att få mer kvar i plånboken.

Ett annat sätt att spegla detta förhållande är att löneinnehållet i dessa länders ekonomier har sjunkit till allt lägre nivåer medan kapitalavkastningen tar en allt större del. En marxist skulle skriva att kapitalet tar en allt större del av ”mervärdet”.

Det handlar om gig-ekonomin, där arbetskraften definitionsmässigt inte har någon förmåga att påverka priset på sina tjänster.

En förklaring till detta som lyfts fram är att arbetstagarnas samlade förhandlingsstyrka har försvagats påtagligt. De underliggande krafterna till det stavas för det första att många nya jobb har skapats i form av egenföretagande. Det handlar om den så kallade ”gig-ekonomin” (tänk Uber), där arbetskraften definitionsmässigt inte har någon förmåga att påverka priset på sina tjänster.

En annan viktig faktor är den växande koncentrationen (oligopoliseringen) i många branscher. Detta har lett till att de branschdominanter som vuxit fram (tänk Ica) inte bara har stärkt sin marknads- och förhandlingsposition gentemot kunderna, utan även gentemot sina leverantörer (tänk svensk livsmedelsindustri) och sina anställda.

Låga löner och ”flexibel” arbetskraft minskar ju incitamenten innovationer för att öka produktiviteten.

Men arbetskraftens allt svagare förhandlingsposition och att det är de som ska bära de största riskerna med ekonomiernas fluktuationer har många baksidor, där den låga inflationen är ett av symptomen. Ett annat är den låga produktivitetsutvecklingen. Låga löner och ”flexibel” arbetskraft minskar ju incitamenten till investeringar och innovationer för att öka produktiviteten.

I det långa loppet är det endast produktivitetsökningar som kan lyfta välståndet och inte minst möjligheterna att försörja en allt äldre befolkning. Så det är dags att lägga om reformpolitiken, 180 grader.

15 aug 2017
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.